Från rädsla till kärlek

Man brukar ju säga att en människa bara har två grundkänslor som styr på vilket sätt man agerar och uppfattar världen. Rädsla och kärlek. Det tror jag på och i mitt möte med Tango, blev det extremt tydligt att det är så det är. Så fort rädslan slocknade så tändes kärleken. Den där hunden lyckades stjäla mitt hjärta totalt. Och jag som var så rädd, känner mig nu helt trygg.  Att det blev så beror väl mestadels på att Tango är en trevlig hund. Men jag tänker också att det handlar om det där fenomenet, att man så lätt kan bli förälskad i sin terapeut/psykolog.

De psykologer jag gått hos har jag dock aldrig blivit förälskad i. Den typen av känslor har inte gått att frambringa för någon av dem. En av dem var visserligen suveränt svärsonsmaterial och om jag hade haft en giftassugen dotter till övers, så kanske jag hade provat att sammanföra dem. Men mer romantiskt än så har det alltså inte blivit under terapisejourerna.

Däremot finns det ett rum i mitt hjärta för ett antal människor som jag känner en alldeles speciell sorts kärlek till. Och där finns det en och annan psykolog med. Men där finns också någon läkare, någon vaktmästare, en socialsekreterare och några riktigt bra medmänniskor. Det är med andra ord en ganska brokig skara som ryms i detta lilla rum i hjärtat.Och nu har denna brokiga skara kompletterats med en stor gammal hund vid namn Tango. Det de har gemensamt med varandra är att de på olika sätt hjälpt mig att komma till rätta med mig själv. De har sett, förstått och kunnat guida mig genom svåra passager. Hjälpt mig förbi rädslor och bekräftat mig som den jag är. Funnits där för mig när jag varit som allra mest sårbar.  Och det är nog just själva sårbarheten som gör att den där speciella kärleken uppstår. Att bli väl mottagen när man befinner sig i den berör på ett alldeles speciellt sätt.

En annan sak som de här individerna har gemensamt är att de själva inte är medvetna om sin insats. De har bara varit som de är och gjort vad de brukar göra. När jag ibland försökt förklara för någon av dem vad de betytt för mig har de sett ganska frågande ut. Det verkar vara svårt att förstå att en vanlig dag för dem blev en oförglömlig dag för mig.

Och det har hänt att det blivit tvärtom också. Plötsligt har jag stått frågande inför en människa som uppenbarligen känner en massa för mig som jag inte hade en aning om. För när vi mötts har jag bara varit som jag är och gjort som jag brukar göra. Och jag har inte förstått vad det kom att betyda för den andre.

Och det är väl så livet är - vi vet inte vad det blir av våra handlingar förens de kommer tillbaka till oss.