Fritt fall

Det svenska språket har sina begränsningar. Ibland saknas det helt enkelt rätt ord för att man ska kunna beskriva saker och ting exakt som de är. Och då måste man använda ett och samma ord i flera sammanhang, fast betydelsen inte blir helt korrekt.

Som till exempel ordet falla. Det använder vi både i samband med frivilliga och ofrivilliga fall. 

Någon hoppar gladeligen ut från ett flygplan och faller sedan fritt en liten stund innan fallskärmen vecklar ut sig. Någon annan ska lägga takpannor på plats, råkar tappa balansen och faller därefter också fritt en liten stund innan han landar med en skrälldus på marken.

Upplevelsen och känslorna i de båda fallen är helt olika. Och ändå används ett och samma ord för att beskriva dem båda.

Om nu samerna lyckats hitta på närmare trehundra ord för att beskriva snö, så borde vi väl  åtminstone ha kunnat klämma ur oss ett par tre stycken för att beskriva olika typer av fallande. 

Anledningen till att jag funderar över detta är att det varit flera fall den här veckan. Jag tappade balansen när jag skulle kliva över ett taggtrådsstängsel. Vilket fick till följd att jag rev mig både här och där och fick vandra hemåt med blodet rinnande. Tomas snubblade över en blomkruka på trappan när han skulle gå ut och kvällskissa i trädgården. Föll som en fura och slog i knät. Stackars mamma ramlade omkull i väntrummet hos doktorn och fick tillbringa en hel dag på akuten efter det. Kom hem hel, men ordentligt blåslagen och mörbultad. Jag drack ett halvt glas vin en natt och föll rakt ner i botten av mitt eget känsloliv.

Att falla är obehagligt - men ack så nödvändigt. Det känns förstås inte så när det händer, men jag tror ändå att det är så det är. För att falla innebär att man för en kort sekund tappar kontrollen. Och det tror jag är någonting som man behöver göra lite då och då om man ska kunna leva livet fullt ut.

I grund och botten är vi nämligen alla kontrollfreaks. Våra instinkter är inriktade på att vi ska överleva här i världen och för att göra det så måste vi ha kontroll. Om vi inte har det så kan det bli farligt. 

Men att överleva är en sak och att faktiskt leva, det är någonting helt annat.

Visst kan vi själva välja att töja på gränserna. Vi kan våga språnget och vi kan hoppa och vi kan kasta oss ut i det okända. Vi kan vara modiga och öppna upp våra hjärtan och liv för de mest oförutsägbara konsekvenser som dylika handlingar kan föra med sig. Men oavsett höjden och längden på dessa självvalda, våghalsiga eskapader, så behåller vi ändå någon sorts kontroll även i dessa lägen. För vi kan helt enkelt inte släppa taget om den eftersom vi vill överleva, hellre än vi vill leva.

Men livet i sig är föga kontrollerbart. Det är bräckligt, skört och oförutsägbart. Det består av andetag och hjärtslag och små korta stunder av nun. Och så småningom ska vi alla döden dö. Hur mycket vi än strukturerar och planerar och kontrollerar, så är det så det är. Och för att kunna tackla detta och hänga med i svängarna så behöver vi tillit. 

Det är därför vi faller då och då. Det är livets sätt att tala om för oss att det finns en trygghet som bär bortom vårt eget kontrollerande.Det som inte fick hända, hände.  Det kunde ha gått åt pipsvängen - men det gjorde det inte. 

När vi faller, faller vi för ett ögonblick rakt in i själva essansen av livet. För en kort sekund är vi fullkomligt levande. Vi är i vår egen sårbarhet och vår egen utsatthet. I livets oförutsägbarhet. Vi är ett med livet medan vi faller.

Det är ur stunder som dessa som tilliten kan komma till oss. Den där tilliten som gör levandet möjligt.