Fuldans - special for you!

Att få komma en annan människa nära är ett prvilegium. Det är en gåva och någonting väldigt vackert. Eller ja, vackert och vackert förresten - om man ska vara krass, så är inte alltid de där stunderna av närhet så himla vackra i praktiken. Och det är väl just det som är skönheten med dem. Att det oförställda jaget bjuder på fuldans. Special for you!

Som till exempel, när Tomas yrar omkring i förd endast en Tshirt, på jakt efter rena kalsonger. Fast jag är gift med karln och älskar honom innerligt, så kan jag inte med bästa vilja i världen hävda att det på något sätt är en estetiskt tilltalande syn. Och ändå är det bland det bästa jag vet. För jag vet att det bara är inför mig han skulle få för sig att göra något sådant. Och just i de stunderna ser jag inte bara den sextioåriga mannen. Jag ser också en mycket liten Tomas som befriats från blöjan en stund och som obekymrad om sin egen nakenhet fortsätter leka. Det får det att värka i bröstet av ömhet.

Om Tomas skulle berätta om ett tillfälle när han känt att han fått komma mig riktigt nära, så är risken stor att han skulle berätta om den där gången i somras, när jag var full som en alika. När vi satt i soffan och jag hängde över fotbaljan och spydde med jämna mellanrum och han var tvungen att tömma baljan eftersom jag inte var förmögen att stå på benen. Jag var verkligen inte till min egen fördel i den stunden, men mellan spyorna lyckades jag öppna upp mig inför honom på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. 

Och om Oscar skulle berätta om den gången han kom mig allra närmast så är risken stor att även han skule referera till samma tillfälle. Jag ringde nämligen upp honom och sa saker som hade behövt sägas länge. Och vi kom varandra så nära och det blev så bra. Han fick mitt livs första fyllesamtal och tog emot det som en ynnest. Även detta lyckades jag klämma in mellan kräkingarna...

När jag bläddrar i minnesbanken hittar jag så många liknande exempel. Den där gången när jag var hemma hos en kvinnlig bekant och hennes man oväntat dök upp och det blev tydligt att hon var rädd för honom. Aldrig har jag varit henne så nära som när våra blickar då möttes i tyst samförstånd.  När mina föräldrar tvigats ta emot hjälp med sånt som de verkligen inte vill behöva få hjälp med. Vissa samtal, där fördämningarna brustit och de djupaste smärtorna blottlagts. Då snoret har runnit och fulgråten inte gått att hejda.

Ibland klagar Tomas och jag på varandra eftersom vi båda har en förmåga att uttrycka oss klumpigt och ogenomtänkt. Senast igår uppstod det ett sådant tillfälle. Och vi hann båda bli sårade och upprörda innan vi lyckades hejda ordflödet. Men sedan landade vi i ett gemensamt konstaterande: Det är bara när jag pratar med dig som jag släpper efter helt och inte bryr mig om att lägga orden till rätta. Det är bara för dig som jag känner en sådan total tillit att det inte känns nödvändigt att göra det. Och så blev det lilla grälet till en stund av närhet. Till en fuldans- special for you!

När jag följer den här tanketråden så leder den fram till en enda fråga: Varför i all sin dar lägger du ner så mycket kraft på att försöka få allting att se så bra ut som möjligt hela tiden?