Ge dig!

Inför dagens blogg hade jag det här tarotkortet i åtanke som utgångspunkt. Innan jag satte mig ner för att skriva la jag dagens kortläggning och då dök det här kortet upp som det som är aktuellt just nu. Hmmm... Någon försöker säga mig någonting...

Detta är ett kort som kan betyda många olika saker. För mig dyker det ofta upp med uppmaningen: "Ge dig människa!" På förekommen anledning så tycker jag att just det här kortet är det svåraste i hela tarotleken. För jag vill och jag kan och tror visst att det går och har svårt för att släppa den tanken.

En gång när jag var liten bad jag min ena syster lyfta upp mig så att jag kunde få röra vid solen. Det var kväll, solen stod lågt och den såg så varm och mjuk ut att jag absolut ville känna hur det kändes att ta på den. I min fantasi var den len som ett gosedjur och varm och skön som en vetekudde. Min syster upplyste mig om att detta inte var genomförbart. Hon kunde visserligen lyfta upp mig - men jag skulle ändå inte kunna nå solen. "Jo då, det kan jag visst!" framhärdade jag och lyckades få min motsträviga syster att försöka. Jag minns hennes villrådiga min fortfarande och jag minns också att jag tänkte, efter att hon satt ner mig på marken igen, att om hon bara ställt sig på trädgårdsbordet så hade jag kunnat nå solen.

Numera har jag tvingats inse att solen faktiskt är alldeles för långt borta för att man ska kunna pilla på den och jag har också förstått det olämpliga i att komma den för nära. Men för övrigt så funderar jag på ungefär samma sätt. Det där med att ge sig ligger helt enkelt inte för mig. Inte på djupet och inte helt och fullt. När det kommer till saker som tillit, kärlek, prestation och egenvärde så är jag precis lika istadig fortfarande även om jag lyckas ge sken av att inte vara det.  Den delen av mig låter sig inte rubbas bara för att motsatsen bevisas. Det är visserligen en ganska liten del av mig - men den får stora konsekvenser.

Och det är väl därför som det här kortet dyker upp lite nu och då med sin obekväma uppmaning: "Ge dig människa!" Det låter så enkelt - men är så svårt när man har en osäker perfektionist boende inom sig som är helt besatt av jantelagen. Hur får man den att förstå att kärleken är villkorslös och att självvärdet inte påverkas av prestationer och perfektioner? Att livet förblir oförutsägbart oavsett hur mycket jag än försöker kontrollera det?

Så jag behöver bli fastnaglad av en si så där tio svärd för att jag ska kunna ge mig på den punkten. Men varifrån skall mina svärd komma?

För så är det - de behöver komma till mig. Själv kan jag inte frammana dem utan att det blir en uppvisning i allt det där som jag behöver göra mig kvitt. Jag skulle placera svärden i snörräta rader och jag skulle vara duktig och prestera underkastelse. Och jag skulle ligga kvar extra länge så att det säkert inte skulle vara mitt fel om det hela misslyckades. Och under tiden skulle jag smida planer för hur jag snabbast möjligt ska kunna kompensera all denna inaktivitet och på så sätt återupprätta mitt egenvärde.

Det är det knepiga med förändringar på djupet. Man måste vilja dem för att de ska bli möjliga men de går inte att få till med hjälp av viljekraft.