Getens visdom

I natt har jag drömt att jag hade en get. En väldigt trevlig liten get som följde med mig vart jag gick, ungefär på samma sätt som en hund. Lite märklig var den väl förstås, eftersom det gick ganska så bra att prata med den. Vi hade det så trevligt min lilla get och jag. Vi sov i samma säng och ägnade dagarna åt att ströva omkring i olika miljöer. Ibland hoppade den upp på diskbänken i jakt på salladsrester, men det gjorde just ingenting. Det är sånt man får räkna med när man bor med en get.

När jag vaknade kunde jag naturligtvis inte låta bli att se efter vad som står i boken "Djurens språk" om just getter. Att det skulle handla om konsten att ta sig fram obehindrat här i världen borde jag begripit. När vi bodde ute på Osholmen hade vi getter under en kort period och om det var något de var bra på så var det att ta sig fram, oavsett vad. Humlor bryr sig inte om att de inte kan flyga, de flyger i alla fall. Och getter bryr sig inte om vad som går och inte går, de bara gör det som faller dem in ändå.

Varför drömmer jag nu då om att jag har en get som jag kan kommunisera med och som följer mig vart jag än går?

Säkert hänger det ihop med att jag äntligen börjat lära mig att säga som det är och att agera utefter mina egna behov. Jag går inte omkring och låtsas längre och saker och ting får faktiskt bli som de blir. För jag har varken ork eller lust att framleva mina dagar på något annat sätt än mitt eget. Numera säger jag som det är istället för att linda in det.

Och det är när jag börjat göra det som jag upptäcker hur många hinder som hindrat min framfart tidigare. Mitt liv har för sjutton varit som en ändå lång och avancerad hinderbana och det är verkligen inte konstigt att jag blivit totalt utmattad på kuppen. Fast grejen är den att medan detta pågick så trodde jag att det var omgivningen som satte upp alla de där hindren. Jag trodde att det var för att hon var si och för att han var så som jag inte kunde vara mig själv i de relationerna. Och förväntningarna och kraven och alla måsten och borden som tyngde mina axlar, de fick omgivningen också bära ansvaret för. 

Men håll i er - för nu kommer det riktgt hårdsmälta: Nästan ingenting av allt det där hade med omgivningen att göra. Det var jag själv som krånglade till det och det var jag själv som gjorde min värld liten och skev. Det var jag själv som skrev manuset för den rollkarraktär som jag spelade och det var mitt eget fel att mitt liv blev till ett Babels torn som jag så småningom föll ner från med en skrälldus.

När den insikten drabbade mig fylldes jag först av skuld och skam. Fy sjutton så dum jag kände mig. Snacka om att misslyckas kapitalt här i livet! Och det var väl någonstans här som jag drabbades av en enorm lust att hoppa ut framför ett tåg...

Men så upptäckte jag den andra sidan av myntet och bestämde mig för att prova att gå den vägen istället. Om jag av egen kraft lyckats skapa en så bedrövlig värld så borde jag rimligtvis kunna göra tvärtom också. Jag borde kunna använda samma kraft till att skapa en värld där jag kan må bra, vara mig själv och få vad jag behöver.

Nu har jag kommit en bit på den vägen och kan konstatera att det faktiskt fungerar. Och det är då det dyker upp en get i drömmen som talar om att konsten att ta sig fram obehindrat.