"Goda vänner"

Jag vet, det låter helt galet, men ett problem som följt mig genom livet är att jag har haft väldigt lätt för att få vänner, men haft stora bekymmer med att göra mig av med dem. Uppenbarligen har jag sänt ut helt fel signaler och varit alldeles för trevlig och öppenhjärtlig och nyfiken och intresserad när jag egentligen bara menat att småprata. Utan att förstå hur det gått till har jag sedan haft en människa "efter mig" som trott att vi skulle kunna bli riktigt goda vänner.

När jag fick min autismspektrum diagnos förklarade det en hel del av det här bekymret. Mina sociala färdigheter är inte de bästa och mycket av mitt beteende är inlärt och onyanserat. Jag har helt enkelt inte förmågan att få till de där små skiftningarna som gör skillnaden mellan småprat och förtroliga samtal. Och jag har heller inte förmågan att hålla igång en massa relationer. Det tar oerhört mycket kraft i anspråk och därför har det varit absolut nödvändigt att se till att avsluta dessa oönskade vänskapsband så snabbt som möjligt.

Men att få till ett avslut som inte sårar har varit svårt. Och eftersom jag själv inte varit klar över varför det blivit som det blivit så har jag heller inte kunnat vara rak och ärlig och säga som det är. Sålunda har jag försökt slingra mig ut ur dessa oönskade relationer. Glidit undan och hållit tillbaka. Lyssnat oengagerat och inte delat med mig av mina egna angelägenheter. Och förr eller senare så har det gett resultat. Folk trötnar och inser att jag inte alls var den potentiella vännen som de först trott.

I ett Tony Robins avsnitt på youtube fick jag både förklaringen till varför jag haft så lätt för att få vänner och varför jag också lyckats göra mig av med dem. Han menar att det absolut viktigaste kittet i kvinnliga relationer är att man delar med sig. Att det är en kvarleva från gamla tider då det var absolut nödvändigt för vår överlevnad att vi delade med oss av all den information vi hade att tillgå. När vi levde i små byar och det varken fanns socialtjänst eller dagis att tillgå. Då behövde alla kvinnor veta allt om varandras barn och om var det växte bär och nötter och ätbara växter. För om något hände en kvinna så måste de andra kunna ta hand om hennes barn och se till att de fick äta sig mätta. Så när man delade med sig av allt det man visste så förmedlade man samtidigt en tillit som var så stor att man var beredd att lägga sina barns liv i den.

Detta är förstås en väldigt komprimerad sammanfattning av Tonys resonemang, men jag tror säkert att ni hänger med ändå.

När jag tyckt att jag småpratat, har jag alltså sänt ut signaler som låtit påskina att jag varit beredd att "byta barn" om det skulle behövas. Jag har lyssnat uppmärksamt och avslöjat var mina bästa bärställen finns. Och detta har, som sig bör, uppfattats och tagits emot med stort allvar. Och så har hoppet tänds i den andra människan om att vi tillsammans ska skapa trygghet som säkrar våra familjers överlevnad.

När jag sedan dragit mig tillbaka och börjat snåla på godiset så har alarmet gått igång. En kvinna som inte delar med sig och som inte är intresserad kan man inte lita på. Hon anförtror mig inte sina barn och verkar skita fullständigt i mina. Här finns ingen trygghet att hämta. Och snipp, snapp, snut, så var den relationen slut.

Det känns skönt att ha fått en förklaringsmodell som känns begriplig. Tack vare den så känner jag mig nu bättre rustad inför möten med nya människor. Nu vet jag hur jag måste göra för att undvika dylika missförstånd och det kommer att underlätta livet betydligt för alla inblandade.

Men jag har också lärt mig en hel del om betydelsen av mina egna berättelser. Nog för att jag kan blogga så att det står härliga till, men i mötet med nära och kära så har jag en tendens att hålla undan det som berör mig allra mest. Det där som gör ont och det där som känns svårt. Och det måste väl ändå vara bland det dummaste man kan göra? För det är ju i dessa människors händer som jag faktiskt vill lägga mitt hjärta. Och det är för dessa människor som jag själv är beredd att göra vad som helst. Och illa vore det om de inte förstod att det är så det är.

Visst kan jag säga det till dem och det gör jag faktiskt också. Fast kanske lite för sällan och på ett sätt som gör dem aningen obekväma. Och kanske beror deras obekvämhet delvis på att jag kniper om det allra innersta. Att jag snålar på förtroligheterna och därmed inte är helt ärlig emot dem? 

Ett sådant beteende ger inga goda vibbar mellan de uråldriga människorna inom oss.