Godtrogen

Att vara godtrogen förknippas ofta med en viss naivitet och en bristande förståelse för skuggsidan hos människan. Men det kan också innebära att man tror på det goda och att man är det goda trogen. Och av egen erfarenhet kan jag säga att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra.

Det låter så enkelt när man talar om ont och gott. Det goda är gott och det onda är ont och däremellan löper en tydlig skiljelinje. Men när denna kunskap sedan ska omsättas i praktiken så är det faktiskt inte så himla lätt att skilja det ena från det andra. Det goda kan mycket väl visa sig vara en täckmantel för det onda och det man upplever som ont kan ibland visa sig vara gott.

Jag vill så gärna tro på det goda i varje människa och jag vill vara med och bidra till det goda här i världen. Och jag gör så gott jag kan och jag lyckas si så där. Gränserna är så luddiga så det är ganska svårt att bedöma resultatet av sina handlingar.

Att bry sig om bor granne med att lägga sig i.

Att hjälpa till är påfallande likt att bli utnyttjad.

Att bidra med sin egen personlighet påminner en hel del om att förhäva sig.

Man kan liksom aldrig så noga veta om man kastar sina pärlor på svin eller om man själv är ett svin som kastar sina pärlor.

Men man måste väl ändå försöka och nog är det väl bättre att misslyckas än att inte ens ha provat? 

Fast frågan är om man verkligen kan misslyckas med sina goda intentioner om de springer ur sann kärlek? Det kanske är så att det bara inte alltid blir som man tänkt sig. Att det sätter igång reaktioner och skeenden som är välbehövliga istället för de önskade. Att det som gör ont egentligen är gott. Fast man först trodde att det som verkade gott visat sig vara ont?