Gryningsljus

Klockan är halv sex på morgonen och det är ännu inte riktigt ljust ute. Men fåglarna är vakna och det kvittrar i varenda buske och i vartenda träd. Jag kommer att tänka på ett citat som jag har nedskrivet i min anteckningsbok:

"Tron är den fågel som sjunger i gryningen, medan det ännu är mörkt."

Det är något alldeles speciellt med gryningstimman. Det där glappet mellan natt och dag. Stunden då natten är förbi men då dagen ännu inte har vaknat. Ett obestämbart mellanrum i tiden. Ett "nu" mittemellan det som varit och det som skall komma. En spricka i tiden - en öppning mot evigheten.

Det finns skäl till att så många föds och dör just under denna timma. Medan portarna står öppna och allting är. Och vi som redan är födda och som ännu inte ska dö, dör ändå och föds pånytt i den här stunden. Vi lämnar liksom tiden, det som varit bakom oss och gör oss beredda att ta emot det som skall komma. Och under tiden sjunger fåglarna för oss om tron. Den där som vi kan luta oss emot och som tar emot oss när vi faller. Den som lyfter och som bär och som visar vägen. Vår alldeles egna silvertråd som binder oss samman med evigheten.