Härligt och förfärligt

I vårt matrum råder det kreativt kaos. Tomas målar och jag syr. Normalt sett är jag en ordningsam människa som är noga med att var sak befinner sig på sin plats. Men vid sådana här perioder njuter jag av oordningen. Allt skapande är härligt och det får gärna ta plats och bli stökigt.

Det samma gäller för torkvindan. När den är full med trattkantareller får den gärna stå ivägen och synas. Hänger det däremot tvätt på den vill jag gärna stuva undan den i någon undanskymd vrå.

Och Måns, ja han har flyttat in nu. I flera dagar har han ätit och sovit hemma hos oss. Då och då ger han sig ut ett par timmar men så kommer han tillbaka och vill in igen.

Astrid är mån om honom. Härom natten väckte hon mig och jag tänkte att hon behövde gå ut så jag steg motvilligt upp och gick med henne. Hon skuttade ivrigt nerför trappan mot ytterdörren med svansen på vift. Stackars hund, tänkte jag, hon måste vara dålig i magen eller nåt. Men när jag öppnade dörren så satte hon sig bara ner och såg nöjd ut. Inte var hon nödig inte. Däremot hade hon hört att Måns ville in och inte hade hon hjärta att låta honom sitta där ute i regnet ensam. Så fort han slank in, så gick Astrid och la sig igen.

Misan och Måns jobbar på sin relation. Dealen som råder för tillfället går ut på att Måns håller sig i soffan mest hela tiden och att resten av lägenheten är Misans. Men för varje dag som går blir läget lite mindre spänt och igår tvättade Misan till och med Måns på svansen medan han åt.

Och mitt i allt detta härliga, händer det förfärliga. Min kind svullnar upp alldeles väldigt. Jag ringde 1177 och sköterskan där trodde att det var en spottsten och det lät ju inte så farligt. Så när jag åkte in till vårdcentralen var jag ganska lugn. Men så visade det sig att det var en infektion under en dålig tand och jag blev tvungen att gå till tandläkaren.

Om man säger så här: Jag skulle hellre göra en gynundersökning inför en hel skolklass än att öppna munnen för tandläkaren.

Nu blev jag tvungen att göra det som jag undvikit alldeles för länge. Och jag grät i panik medan ångesten svämmade över. Och under tiden blev jag röntgad och undersökt och fick penicilin utskrivet.

Men sedan var det som om det inte fanns någon mer ångest och rädsla kvar. När vi kom hem kände jag mig ganska lugn igen och när jag nu tänker på den stundande tandutdragningen så känns det bara skitjobbigt, vilket är ett enormt framsteg.

Och återigen tänker jag på detta med hemligheter. Vad som händer med känslor och tankar som får ligga orörda inne i hjärtat och hjärnan för länge. Hur de kan växa och utvecklas och bli fullkomligt makabra. Och sedan, när de plockas ut i ljuset, så spricker de och antar rimliga proportioner igen.

Det är så sant som det är sagt: Man är aldrig sjukare än sina hemligheter.