Hej igen!

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig- det är ett som är säkert.

Under många år har jag haft en sångstrof som ständigt återkommit och som satt ord på min djupaste längtan:

"Ner i strömmen vill jag gå - för att liv och räddning få. Renad i Guds nådaflod - pånyttfödd och heliggjord"

När jag nynnat på den har det inte varit något nytt traditionellt kristet dop jag haft i åtanke. Nej det har mer varit en längtan efter en stor, genomgripande förändring som jag suktat efter. Något som en gång för alla städar upp, gör rent hus och som rätar ut alla frågetecken. Något som gör mig hel och som får mig och mitt liv att te sig begripligt. Riktigt hur det ska kunna gå till har jag haft svårt för att föreställa mig. Men jag har använt mig av dopbilden som en sorts metafor för att kanalisera min längtan.

Det jag inte tänkte på i det sammanhanget är att det faktiskt heter dopgrav. Att man i dopet låter det gamla jaget dö och begravas för att det nya jaget ska bli möjligt. Jag hade följaktligen inte räknat med att jag skulle bli tvungen att gå via döden för att få förmånen att kliva upp ur vattnet pånyttfödd och heliggjord. (I ordet heliggjord ser jag också betydelsen "Gjord hel")

Men så blev det i alla fall. När den där efterlängtade omvälvande förändringen kom sköljande över mig så fick den mig att snudda vid självaste döden. När processen tog sin början vet jag inte, men jag vet på ett ungefär när den började tätna. Jag kunde känna hur den blev alltmer kompakt och ogenomtränglig. Hur det blev svårare att se klart och hur jag sakta kroknade av tyngden. Insikterna haglade. Gamla sanningar for sin kos och nya landade med öronbedövande dunsar.

Till sist föll hela jaget i bitar. Jag visste inte vem jag var längre och kunde inte känna att jag hade något värde. jag satt med alla lösa bitar omkring mig och kunde inte förstå hur jag någonsin skulle få ihop dem till något användbart och älskvärt igen.

Utanför huset hörde jag tågen susa förbi. Kunde känna vibrationerna fortplanta sig ända in i vardagsrummet. Och jag ville gå upp till rälsen. Hålla mig gömd bakom en buske ända tills tåget kom alldeles nära och då skulle jag hoppa fram och sedan skulle allt vara över.

Tomas ville att jag skulle bli inlagd på psyk. Han trodde inte riktigt på mig när jag sa att jag åtminstone skulle vänta tills i morgon. När han ringde in kom vändpunkten och istället för sjukhusvistelse blev det medicin. Tack Gode Gud för att det finns psykofarmaka!

Sedan dess har det bara rasslat... Bit efter bit hamnar på rätt plats och bilden av vem jag är och vad jag ska framträder allt tydligare för var dag som går. Ingenting är som jag trodde att det skulle vara och samtidigt var det faktiskt precis som jag trodde.

Framöver ska jag dela med mig av de där bitarna som förvann och kom till.

Några rader till från Bengt Johanssons fina sång får avsluta dagens text. Den beskriver väl hur jag känner det nu....

"Jag är svag men ändå stark

Arm och fattig ändå rik

Jag var blind men nu jag ser

Allt som du gjort

Allt som du ger"