Hemlighets-sjuka

Någon sa, på tal om depressioner, att man aldrig är sjukare än sina hemligheter. Hon menade att det fanns ett samband mellan just hemlighetsmakeri och depression. Att ett viktigt och nödvändigt steg mot tillfrisknande är att sluta upp med att behålla sina svåraste tankar för sig själv.

Jag tror att hon har helt rätt i det hon säger. När svåra känslor och tankar får förbli outtalade börjar de leva sitt eget liv därinne i mörkret. Antaganden förvandlas till sanningar och små gruskorn blir till stenbumlingar som får knäna att svikta. Och om det nu någon gång mot all förmodan, skulle vara så att hemligheten är precis just så förfärlig som den känns, så är det inte rimligt att tro att man ska orka bära på detta ensam.

Kanske är det inte egentligen de svåra tankarna och känslorna i sig som är så farliga. Det är mer det som händer med dem därinne i mörkret som är det otäcka. Det är som att det bildas en kemisk reaktion när svårigheter möter undangömda vrår. Atomerna omgrupperar sig och bildar det giftiga ämnet "skam och skuld".

Karin Alvtegen har skrivit en bok om just detta. I den får man följa Monika som är överläkare och Majbritt som är sjukpensionär och gravt överviktig. Det de två kvinnorna har gemensamt är att skammen helt och fullt tagit över deras liv.

På många sätt är berättelsen tragisk och djupt bedrövlig. Men Karin skriver på ett sådant sätt att man inte kan låta bli att fnissa lite åt allt elände. Dessutom skänker boken hopp - den visar att det går att förändra de mest ingrodda mönster. Att livet kan vara gott om man bara öppnar sig för det.