Hemma

I går kväll såg jag på tv-serien ”Med hjärtat i Kurkkio”där man får följa med Åsa Larsson på hennes resa tillbaka till Tornedalen där hon har sina rötter. På grund av ett bråk inom släkten har hon inte varit där på trettio år och det blir därför ett känslosamt återseende. En hemkomst av så stora mått.

Efter tre avsnitt i rad blev mitt huvud sprängfullt av tankar kring vad ett hem egentligen är. Vad innebär det att höra hemma? Att vara hemmahörande? Ha rötter i och komma ifrån? 

I mig har det alltid funnits en väldigt stark längtan efter den där känslan som Åsa ger uttryck för i programmen. Jag vill också ha en plats, en livsstil och en släkt som får mig att känna mig hel. Som får mig att bli lite mer som jag är och som kan ge svar på frågorna kring varför jag är som jag är och varför jag blivit som jag blivit. Men jag får liksom inte till det. Jag känner mig alltid mer som en gäst och främling i de sammanhang där jag borde känna tillhörighet.

Att det blivit så har väl sina rutiga och randiga...  Dels beror det väl på att jag på många sätt varit en främling inför mig själv och på det faktum att jag dolt stora delar av mig själv för världen. Om man inte vet vem man är och samtidigt lever någon sorts dubbelliv så kan man naturligtvis inte knyta an och bli en del av ett sammanhang. För att skapa en tillhörighet krävs en hel del uppriktighet och öppenhet och jag kan verkligen inte skryta med att jag bjudit på någotdera. Det är den ena sidan av saken.

Den andra sidan av saken är av en mer hypotetisk karaktär. Den är någonting som jag antar, men inte vet någonting om eftersom jag aldrig tog reda på hur det egentligen var. Men det känns i alla fall som om det inte hade blivit så värst mycket bättre om jag hade klivit ut i all min glans. För det känns inte som om jag hade kunnat höra hemma och höra till med den ärliga versionen av mig själv heller. Min uppgift i släkten och familjen har helt enkelt varit, och är fortfarande, att vara en sådan som sticker ut och som finns vid sidan om. En sådan som representerar alternativet och som stör ordningen.

I ljuset av detta är det inte så konstigt att jag ägnat stora delar av vuxenlivet åt att skapa olika hem. I varje flytt har det följt med en kartong fylld av förhoppningar om att det just den här gången ska visa sig vara just den där platsen som jag sökt efter. Att det ska vara här som mina rötter kan få lagom fuktig jord att gotta ner sig i.  Men så har det inte blivit. Jag har förblivit en gäst och främling var jag än har bosatt mig och i vilka sammanhang jag än landat i. Och jag menar inte att klaga - för att vara gäst är vanligtvis en väldigt trevlig uppgift. Och efter hand som åren gått, så har jag också kommit till ro med att det är så mitt liv ser ut. Att det är så det blivit. Att det är så det blev.

Gör detta mig då till en rotlös person? Till ett rö för vinden som fladdrar omkring utan mening och mål? Det känns inte så. Det känns mer som om jag lyckats bygga ett bo inom mig själv. Att jag likt sköldpaddan, har mitt hem med mig vart jag än går. Jag har liksom kunnat bo in mig ordentligt i resväskan, så att säga.

Men vem vet, kanske kommer jag en dag att göra en resa liknande den Åsa Larsson gjort. Återvända till mina rötter och upptäcka att jag faktiskt hör hemma i det sammanhanget trots allt. Det får framtiden utvisa.