Hjälp och stöd

Tomas säger ibland att han är avundsjuk på mig. Han tycker att jag får så mycket till mig hela tiden i form av drömmar och händelser. Och ja så är det, mina drömmar är tydliga och hjälper mig jättemycket med att förstå mig själv och veta vad jag bör ta fasta på för tillfället. Och ja, det är lika dant med omgivningen. När jag brottas med något så dyker det ofta upp någon som säger något, som visar sig vara precis det där som jag behövde höra för att komma vidare. I hans liv ser det väldigt annorlunda ut. Där sker allting mer ordlöst och bildlöst. Hans inre jobbar i tysthet och han får vanligtvis ingen spontan guidning från omgivningen. Åtminstone inte på det där övertydliga sättet som jag kan få.

Fast jag brukar säga åt honom att det inte finns någon som helst anledning att vara avundsjuk på den hjälpen som jag får eftersom mängden och storleken på den står i direkt paritet med min egen tröghet. Till mitt eget motstånd.

Mitt intellekt är det inget fel på. Det arbetar snabbt och effektivt och har, som Babben Larsson uttryckte det, en öppen planlösning. Där finns allting tillgängligt samtidigt och jag kan korskoppla och tjuvkoppla och dra paralleller och se orsakssammanhang helt obehindrat. Och mitt hjärta är varmt och ömt och pulserande. Precis som sig bör.

Men det är i passagen dem emellan som trögheten sitter. ( Ur den aspekten är det faktiskt inte så konstigt att jag ständigt och jämt sätter i halsen och drabbas av hostattacker... ) Det är som om de lever separata liv vid vissa tillfällen.  Som om de vägrar kommunisera med varandra och tjurigt håller sig på var sin kant. Hjärtat känner en sak och hjärnan tänker en annan och så förblir jag splittrad och obeslutsam. Osäker på var jag själv står och tveksam inför beslut och ståndpunkter.

Och det är här drömmarna kommer in. Medan jag sover öppnas passagen och hjärtat och hjärnan kan mötas och enas och komma fram till viktiga och riktiga saker. Och naturligtvis blir de exalterade när de äntligen får chansen att sammanstråla. Kreativiteten flödar och de spelar upp scener och instagrammar bilder och hojtar höljutt. Gör allt de kan för att befästa det som är sant och riktigt för tillfället.

Likadant är det med det där som kommer från omgivningen. De där oväntade mötena och  kommentarerna som får så stor betydelse. Det är överraskningsmomentet som är avgörande i det fallet. När jag inte är beredd så är det nästan som när jag sover. Då finns det en öppen kanal mellan hjärtat och hjärnan och därför når budskapet fram till båda två samtidigt. Och det är då det blir så himla bra och det är då det kan inplementeras direkt. Utan en massa onödiga omvägar.

Jag är SÅ tacksam för att jag får den här hjälpen. Utan den hade jag varit en tudelad människa. Men om jag ska vara helt ärlig så måste jag dock erkänna att jag faktiskt är lite avundsjuk på Tomas ibland. Jag skulle också vilja ha en naturlig koppling mellan hjärtat och hjärnan, där det sipprar igenom lite grann hela tiden.