Hur?

Av någon anledning tycker jag att det är kul med alla de där personlighetstesterna som finns på facebook. Ni vet de där när man loggar in med sin profil och låter den analyseras och sedan kommer det upp några ord som ska stämma in på vem man är. Resultaten är inget jag brukar ta på allvar. Vanligtvis fnittrar jag bara åt dem och skrållar sedan vidare i facebookflödet. Fast idag vet jag inte riktigt om jag ska förfasa mig över internets insyn i privatlivet eller om jag ska förundras över den där synkroniciteten igen. För den här gången var det klockrent!

Eftersom jag var fjärde barnet i vår familj, så var mina föräldrar ganska luttrade när jag kom. De hade lämnat en hel del av föräldrar-oron bakom sig och kunde därför ta det med ro när de betraktade sitt fjärde barn. Men vissa saker kunde de i alla fall inte låta bli att oroa sig för. Som till exempel att jag pratade bredvid mun vid de mest olämpliga tillfällen och att jag kunde gå vilse så fort jag lämnade tomtgränsen och att jag tuppade av när jag blev för varm.

Och så var det det där med att jag tyckte väldigt mycket om vissa människor och väldigt lite om andra. När en ny människa skulle introduceras blev de därför nervösa. För vad jag skulle tycka gick aldrig att förutspå. Däremot skulle det komma att märkas och det visste de med sig av tidigare erfarenheter. Jag skannade av nya människor och gjorde en bedömning snabbt som tusan. Och om jag fann dem vara goda människor bemötte jag dem med mitt allra charmigaste jag. Men om jag däremot tyckte de verkade lömska av någon anledning så blev jag kall som is och mina stackars föräldrar fick skämmas för mig.

Detta är ett personlighetsdrag som fortfarande är utmärkande för mig. Även om jag numera vet om att gråskalan finns och att jag bör använda mig av den så hamnar jag ofta i svart-eller-vitt-läget i mötet med människor. Jag har dock lärt mig att ha lite is i magen och att inte vara allt för snabb i mina bedömningar. Att människor är komplicerade varelser och att det finns mycket under ytan som tar tid att upptäcka. Men förr eller senare så tippar det oftast över åt det ena eller andra hållet och då kan jag inte längre förhålla mig neutral. Då älskar jag eller så älskar jag inte.

Och de jag älskar - de älskar jag med allt det som är jag och snålar inte på konfekten. Då använder jag mig av den där elden som jag bär inom mig och värmer dem efter bästa förmåga. Och jag kan lyfta och bära och dela med mig och inspirera och vara nära.

Men när det hakar upp sig så gör det oftast det ordentligt. Jag bränner visserligen inte ner folks hus - men jag kan definitivt vända på en femöring. Bli kall som is och dra tillbaka alla mina trupper på en gång utan förvarning. En föga smickrande egenskap som jag brottas med att få ordning på.

Därför blev jag smått chockad när facebooktestet idag plockade fram just den här formuleringen. Var det bara en slump eller går det att ta reda på så mycket om mig via de spår jag lämnar efter mig på nätet? Eller hade synkroniciteten ett finger med i spelet? Och om den nu hade det - vad vill den i så fall ha sagt med detta?