Hur ser verkligheten ut?

Någon sa på tal om depressioner, att det är som att ha en brun gegga i hjärnan som färgar av sig på allt man tänker, känner och upplever. Av egen erfarenhet vet jag att det är precis så det är. Är man deprimerad så har man ett sorts filter som färgar allting i svårmodiga toner. Det spelar ingen roll hur verkligheten verkligen ser ut - för den bruna geggan smetar av sig på allt och får det att verka farligt, meningslöst och oöverstigligt.

Men jag tror faktiskt att man har ett sånt där filter oavsett om man är deprimerad eller inte. Att varje människa producerar sin egen gegga som smetar av sig på allt man tänker, känner och upplever. Somligas är rosaskimrande och andras är grått. Någon har ett eldrött och andra ett blått. En alldeles egen färgton som formar upllevelsen av omvärlden.

I vissa samtal blir det så övertydligt att det är så och jag häpnar ofta över hur olika två personer kan se på en och samma situation. Den ene kan se ett jätteproblem medan den andre ser en tillgång. En kan uppleva ett hot samtidigt som den andre känner sig trygg. Fast de varit på samma plats vid samma tidpunkt och upplevt exakt samma händelser.

Så det där med hur verkligheten verkligen ser ut - är uppenbarligen en svår sak att reda ut. Troligtvis finns det lika många verklighetsversioner som det finns människor.

Ibland är det berikande och inspirerande att för en stund få betrakta världen genom någon annans filter. Det kan få den egna färgtonen att djupna och ändra karaktär till det bättre. Det kan kännas ungefär som när man fått glasögonstyrkan justerad - konturerna blir skarpare och bilden tydligare. Men det finns också tillfällen när det är otroligt enerverande när verkligheterna krockar. Då det är omöjligt att mötas och konflikt uppstår. Som till exempel igår när jag fick mig en skrapa för att jag agerat utifrån mitt filter och inte hade en aning om hur mycket det skiljde sig från en annan persons syn på omvärlden. Inte ens när jag fick det förklarat för mig kunde jag riktigt ta in hur olika syn vi hade på saken. Det som var självklart för mig var en utopi för den andre. Och jag kände mig smått schizofren när jag försökte få ihop de bägge världarna.

Det samtalet blev en tankeställare för mig. Hädanefter kommer jag att vara mer medveten om hur stora skillnaderna faktiskt är i våra upplevelser. Och jag blev också sugen på att ta reda på mer om geggan som färgar mitt eget synsätt. Vilka beståndsdelar är den uppbyggd av? Hur påverkar den mig och min omgivning? Behöver jag månne ta fram färgburkarna och blanda i lite av någon annan kulör eller ska jag kanske spä ut den med lite vatten så att det blir enklare att se igenom den?

En liten konflikt då och då är visst inte så dumt ändå....