Husbygge

"Bygg inte hus på en sandig strand, bygg inte hus på grus
Kanske verkar det okej, men en dag du ångrar dig
Du måste bygga huset en gång till

Du måste bygga huset på ett berg, på en stadig grund som inte rubbar sig
Så när stormen piskar på har du frid i huset ändå"

Ibland när jag lyssnar på intervjuer av männsikor som åstadkommit något med sitt liv, så får jag en inre bild av hur de metodiskt byggt upp ett monument, sten för sten. Naturligtvis har deras byggen rasat i kanterna lite då och då men de har ändå enträget fortsatt att bygga på det som de föresatt sig att göra. En musikkarriär, ett författarskap eller en affärsverksamhet. Och de har lyckats eftersom de vägrat ge upp.

När jag speglar mitt eget liv i den bilden så kan jag se att jag fått precis lika många byggstenar av livet som de har fått. Men inte har det blivit något tjusigt byggt av dem inte. Jag har liksom mer spridit ut mina stenar och lagt dem lite varstans. De bildar inget tydligt mönster och man kan inte få till en formation av dem om man så kisar med ögonen. Det är mest ett enda stort hoppsan-hejsan över det hela. Och ändå hade jag så många drömmar med mig ut i livet - jag ville bli någonting viktigt och riktigt som till exempel bonde, diakonissa, psykolog eller författare. 

Men så blev det alltså inte. Istället tog jag i från knäna och lyckades braka igenom fullständigt. Man kan väl säga att jag gjorde precis som i sångtexten ovan - jag byggde mitt hus på en sandig strand, och stormvinden kom och vattenfloden steg och huset jämnades med marken. Sålunda måste jag nu bygga huset en gång till. Och den här gången vill jag naturligtvis bygga det på en stadig grund som inte rubbar sig. För att få till den där stadigheten så behöver jag förstå och försonas med det som varit. Förståelsen har jag kommit långt med, men att få till det där med försoning är betydligt svårare. Jag grubblar fortfarande på varför och vägrar ge upp mitt sökande efter en mening.

Jag känner en gammal man vars liv påminner en hel del om mitt. Utanpåverken ser visserligen helt olika ut, men våra inre resor har många gemensamma nämnare. Hans byggstenar ligger också utspridda lite varstans och inte blev han den han tänkte att han skulle bli. Häromdagen tog jag mod till mig och frågade honom hur han ser på sitt liv, nu när han fått lite distans till det som varit. Har hans varför fått några svar och kan han se meningen så här i efterhand? Har han försonats med allt det där som inte blev så himla lyckat?

Han tittar på mig med glimten i ögat och säger: "Jag tänker att jag har misslyckats med allt. Den tanken får mina sår att läka" Så förklarar han vidare att han ser på livet i ett karmiskt perspektiv och att han tror att det faktiskt var meningen att han i det här livet skulle lära sig så mycket det bara går om tillkortakommanden.

Min omedelbara reaktion på hans uttalande var djup besvikelse. Jag hade hoppats på tröst och kloka ord och så möts jag av en ännu mer tragisk syn på livet än min egen. Men när jag fått fundera en stund på vad han sagt så fann jag hans resonemang väldigt befriande och jag gick därifrån med ett betydligt lättare hjärta än vad jag hade när jag kom dit. Om det var meningen att det varken skulle bli hackat eller malet av mitt liv så har jag ju fullföljt min uppgift med bravur! Kanske finns försoningen att finna i detta resonemang...