I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra
 

Ted Gärdestad

Det där med positivt tänkande har jag alltid tyckt verkat lite lömskt. Och om man kompletterar det med ord som "lösningsfokuserad" blir jag riktigt nervös. Jag tror helt enkelt inte att det är bra för människan att tänka bort det svåra och att strunta i det som gör ont. Och det finns också forskning som visar på att allt för mycket positivt tänkande faktiskt är direkt skadligt för den psykiska hälsan. För att uppnå balans måste skuggsidan också få lov att ta plats. 

Men hur gör man då för att ge den tillräckligt med utrymme, utan att för den sakens skull fastna i grubblerier och nedstämdhet?

I går råkade jag hamna mitt i ett radioprogram som handlade om ett annorlunda sätt att hantera just den delen av livet. 

I Finland har man på senare år börjat blåsa liv i en gammal karelsk tradition. Så nu kan man alltså om man vill, gå på kurs och lära sig att sjunga gråtkväden och bli en gråterska. Det krävdes en mental kullerbytta innan jag kunde lyssna ordentligt och ta till mig vad som sades. Men sedan sögs jag snabbt in i programmet och blev allt mer fascinerad över denna nygamla tradition.

Förenklat kan man säga att det går ut på att man ser på gråten som en väg in till känslolivets botten. Att man genom att sjunga dessa kväden kan nå fram till gömda och glömda känslor. Att de befrias via sången. Att sången låser upp det som varit stängt och knackar hål på förhårdnader. Att man genom att bejaka gråten och ge uttryck för det smärtsamma kan skapa utrymme för glädjen och kärleken i livet. I första hand ska man göra detta för sin egen skull och använda kvädena för att skapa harmoni i sitt eget liv. Men i förlängningen kan man också hjälpa andra och fungera som språkrör för deras sorg. 

Kvädena påminner en hel del om jojk och om de sjungna bönerna man kan höra i kyrkor och kloster. Enkla melodier, där andningen får bilda rytmen. Och texterna kan både formas spontant i stunden eller användas om och om igen. Men var och har använder sina egna ord. Och sorgen man uttrycker kan komma sig av både förluster och glädjeämnen. Av avslut och nya faser i livet.

Tydligen var det vanligt att man gick ut i skogen och sjöng ut sin sorg. Antingen gjorde man det ensam eller så gjorde man det i grupp. Tänk om vi skulle återuppta den traditionen idag! Ska vi gå på gymet eller ska vi gå till skogen och sjunga ut vår sorg? Ska vi gå på bio eller ska vi stanna hemma och gråta kväden? Misstänker att vi skulle må lite bättre om vi då och då valde de sistnämnda alternativen...

Om du följer den här länken kan du läsa en intervju med Pirkko Fihlman, kvinnan som blåst nytt liv i den karelska gråtkvädestraditionen i Finland.

gamla.hbl.fi/feature/2014-12-28/700271/sorgen-behover-melodi-och-ord