I don't care - I love it...

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - livet är fullt av paradoxer. En sådan fann jag när jag lyssnade på låten: "I don't care - I love it". Det är en sådan där låt som jag hört massor av gånger på radion utan att tycka någonting om den. En sådan där låt som i stort sett passerat obemärkt eftersom den inte tilltalat mig speciellt mycket. Men så råkade jag höra den i ett nytt sammanhang. I en ny kontext som gav textraden "I don't care - I love it" en ny innebörd för mig. Jag såg plötsligt ett samband som intresserade mig.

I mig har det alltid funnits en längtan efter passion. Den där typen av passion som skapar ett ostoppbart driv framåt. Som gör att man mot alla odds genomför sina visioner och tar sig till sina drömmars mål. Man ger ut sin bok även om man bor i ett land som saknar yttrandefrihet, bygger ett barnhem i Uganda eller flyttar till en plats i Norge där ingen kunde tro att någon kunde bo. Man gör som Zlatan och bygger upp en strålande karriär, fast man föds i en mindre gynnsam miljö.

Men mer än en längtan har det aldrig blivit i mitt liv. Jag har inte ens en gång kommit till själva drömmandet och visionernas fas utan har bara gått omkring med en dröm om att någon gång i livet få ha en dröm. Tilläggas bör att jag under tiden ändå haft ett väldigt bra liv. Det har bara varit en smula mer mediokert än det liv jag fantiserat om. Ofta har jag undrat över varför mina visioner inte vågar ge sig iväg på några längre strövtåg. Varför lättar de inte ankar och varför får de aldrig någon luft under vingarna? Varför beter de sig som tjuren Ferdinand och nöjer sig med att sitta under eken och lukta på blommorna?

Det är här paradoxen kommer in. Man får inte det ena om man inte också är beredd att ta emot det andra. Passionen infinner sig inte om man inte samtidigt är beredd att strunta i konsekvenserna. Om det ska bli något måste man nå fram till den där punkten när man kan säga att jag struntar i allt detta - för jag älskar verkligen att få göra just detta. Och om man då som jag är begävad med en väl tilltagen grundoro och ett överaktivt konsekvenstänkande så får man naturligtvis aldrig till några stora visioner även om man bär omkring på embryon inom sig. 

Så nu blir det väl till att lyssna en hel del på Icona pop framöver. Om frasen "I don't care - I love it" får mala i öronen så kanske jag kan hitta fram till den där punkten där jag är beredd att ta det ena för att få det andra. Fast kan man verkligen lyssna på den sortens musik om man nu är en medelålders tant med katt och hund och handarbete som hobby?