Inbrott och utbrott

Jag är en person som nästan aldrig blir arg. Det är i alla fall vad de flesta tror om mig. Eller åtminstone vad jag tror att de tror om mig. När jag väl ilsknar till brukar folk bli ganska chockade och till och med skrämda. För när det väl händer, så blir jag riktigt arg. Kall som is och vass som ett rakblad.

Anledningen till att det blir så är att jag varit arg otroligt många gånger innan dess, utan att visa det. Och anledningen till att jag inte visat det innan är att jag trott att allting handlar om mig. Att det är jag som överreagerar. Att det är jag som tar åt mig i onödan. Att det är jag som har svårt att hantera situationen. Att det är jag som missuppfattar och feltolkar. 

Till viss del är väl det ett klokt förhållningssätt. Det skadar aldrig att se över sitt eget glashus innan man börjar kasta stenar mot andras. Men det kan också bli destruktivt och skadligt. För om man vänder allting så att det bara handlar om en själv, så samlar man samtidigt på sig ohälsosamma mängder av skuld och skam.

Häromdagen försökte jag sätta ord på detta så att jag skulle kunna förklara för Tomas. Jag ville berätta för honom om all den där ilskan som jag lyckas vända inåt. Hur självkritisk jag egentligen är. Hur det bidrar till att min självkänsla ganska ofta når nya botten-noteringar. Och jag ville också förklara för honom varför jag blir så himla arg när jag väl blir det. Att jag kan vara så där skarp och kall eftersom jag rannsakat mig själv så många gånger redan innan. Att när utbrottet väl kommer så tycker jag mig ha torrt på fötterna och då finns det liksom ingen ödmjukhet kvar att plocka fram längre.

Alla de där tillfällena när utbrotten aldrig blev av. När de vändes inåt, mot det egna jaget istället. Vilket ord ska man använda för att beskriva dem? Utbrott känns ju som helt fel benämning för något som riktas inåt. Då passar väl ordet inbrott tusan så mycket bättre!