Inte riktigt så enkelt

Nähä - riktigt så enkelt var det alltså inte. I fredags var vi så fast beslutna och övertygade om att vi absolut inte kunde ha kvar en sängvätande katt i huset. I lördags började vi i all tysthet vackla lite båda två och när vi vaknade i går morse, så fick vi båda lov att erkänna att det här går bara inte. Vi kan inte lämna ifrån oss Misan. Inte än i alla fall. 

Under helgen har hon vant sig vid att vara utelåst från sovrummet och då känns det inte heller som om hon far illa av situationen. Och hon har inte börjat kissa på fler ställen, vilket vi var oroliga att hon skulle göra. Så i princip kan man säga att om vi bara håller sovrumsdörren stängd så är problemet ur världen. Men om vi kan tänka oss att ha det så i långa loppet - det är väl lite tveksamt. Just nu hoppas vi innerligt, fast vi vet att det är föga realistiskt, att några veckors avhållsamhet ska få henne att glömma bort att sängen går att använda som kattlåda.

Och jag udrar vad som hände med vår coola inställning till katter. Vi brukar vara så otroligt rationella och somliga skulle nog till och med hävda att vi brukar kunna vara känslokalla i sådana här lägen. Vi har älskat varenda katt vi har haft, men när det har börjat krångla så har de alltid åkt ut ur huset fortare än kvickt. Och så plötsligt går det bara inte. Vi vill hålla kvar. Hålla ut. Prova ett tag till. Är det då ett tecken på att det börjar bli folk av oss eller håller vi fullständigt på att degradera till crazy-cat-people?

Jag vet faktiskt inte vilket. Kan bara konstatera att vi har förändrats och att vårt förhållande till Misan skiljer sig från det förhållandet vi haft till de andra katterna.