Intuition, vilja och förvirrad mystik...

Nu ska jag vara så där irriterande hemlig som folk ibland kan vara på facebook, och bara berätta så där mycket så att man blir galet nyfiken utan att ha en aning om vad det handlar om. Egentligen har jag svurit på att aldrig göra något liknande - men nu när jag gör det så känns det ändå osmakligt skönt att få ge igen, även om hämnden drabbar stackars oskyldiga människor....

Men den här gången är det faktiskt ändå inte själva sakfrågan som är viktigast. Det är processen runt omkring som förbryllar mig.

igår morse vaknade jag på ett sjuhelsikes humör. Jag var minst sagt taggad och laddad och full av handlingskraft och beslutsamhet. Problemet var att jag inte visste riktigt vad jag skulle göra av allt detta. Nog insåg jag att det var intuitionen som talade och att jag så småningom skulle få nytta av all den där ackumulerade kraften. Men där och då, iförd morgonrock och med håret på ända, så hade jag inte den blekaste aning om på vilket sätt.

Det där med intuition är knepigt. Ibland är den glasklar och fullkomligt transparent. Man bara vet och man bara gör och allt känns enkelt och självklart. Men så finns det tillfällen när den fungerar på samma sätt som de där irriterande facebookinläggen. Man får bara veta att man vet något och att det är viktigt och sedan tar det liksom stopp. Och så står man där med sin frustration och sitt kraftöverskott och känner sig betydligt mer fånig än vis.

Men så gå på din magkänsla då! Den talar ju vanligtvis lite tydligare. Och du har ju ditt förnuft och din vilja! Använd dem så ska du se att det lossnar.

Tacksamt tog jag emot dessa goda råd som jag gav till mig själv och satte genast i gång med att skärskåda dessa element.

I magen fladdrade det omkring små fjärilar. Burna av sina sköra vingar flög de ljudlöst omkring och skapade oreda utan att hitta några lämpliga blommor att suga nektar ifrån. Förnuftet var delat på mitten. Ena halvan sa ja med emfas och den andra halvan ropade ut ett bestämt nej. Mitt sista hopp stod alltså till viljan. Likt en läkare specialiserad på invertes medicin palperade jag förväntansfullt genom hela detta mäktiga organ. Det var som om hela viljan var fylld av vatten. När jag klämde på ena sidan buktade den ut på den andra. Den gav med sig och saknade helt den stabilitet som jag hoppats på.

Dagen grydde. Solen steg upp och molnen seglade in över nejden. Under förmiddagen klarnade bilden något och jag började åtminstone förstå på ett ungefär vad det var intuitionen skrek om. Men vad jag skulle göra med dessa frågeställningar hade jag fortfarande ingen aning om och när jag vaknar idag står frågorna kvar obesvarade.

Klokt eller inte klokt?

Vill eller vill inte?

Bra eller dåligt?

Sålunda irrar jag fortfarande omkring i livets butik - på jakt efter den där presenten till mig själv. Och jag hoppas att jag så småningom finner den, kan slå in den och därefter öppna den...