Irriterande

Det du retar dig på hos andra säger något om dig själv. Så sant och så irriterande.

Det som gjorde att jag drogs till Tomas från allra första början var hans lugn, hans självsäkerhet och hans förmåga att bara vara. Sedemera kom just dessa egenskaper att bli de som jag retar mig allra mest på. Naturligtvis önskar jag inte att han skulle springa omkring som ett nervöst och osäkert vrak och inte skulle jag bli lyckligare om han ständigt och jämt hade något för händer. Det är bara det att det är så in i bängen provocerande med en människa som går omkring och duger som den är.

Av någon bisarr anledning kom vi att prata om detta häromdagen. Om varför jag stör mig på just dessa egenskaper. Det krävdes ingen lång stunds reflekterande för att komma fram till den enkla sanningen: Det jag retar mig på hos Tomas säger en hel del om mig själv.

Många egenskaper ryms i min spretiga person, men något större lugn finns där minsann inte. Däremot har jag begåvats med en konstant oro och jag inbillar mig gärna att mitt egenvärde kan öka om jag bara presterar tillräckligt. Jag har en fjäder i rumpan och sitter oftast bara på den ena skinkan. Trivs jag med att ha det så här? Nej, verkligen inte. Skulle jag också vilja gå omkring och bara duga? Jaa, väldans gärna!  Varför gör jag inte det då? Den frågan har jag inget bra svar på så jag går omkring och retar mig på min kära make istället.

En annan människa som jag har stört mig på är Kishti Tomita. Oj, oj, oj vad jag har haft åsikter om denna människa. Jag har tyckt att hon varit för mycket av allt. Klumpig och spretig och plump. Konstiga kläder och för mycket mimik och allmänt malplacerad.

Men i höst när hon dykt upp i tv-rutan igen har jag undrat varför i all världen jag inte förstått tidigare vilken underbar människa hon är. Nu tycker jag att hon är klok och modig. Att hon har roliga kläder och är härligt känslosam. Att hon är befriande ärlig och en människa som verkligen vågar vara som hon är. En uppiggande färgklick i vilket sammanhang som helst. Jag kommer på mig själv med att fantisera om hur intressant det skulle vara att få sitta ner och prata med henne i lugn och ro.

Och förra veckan fick jag förklaringen till varför jag  stört mig på henne och varför jag inte gör det längre. Hon har Asperger, den diagnos som jag också skulle ha fått om den fortfarande fanns kvar. ( Nu fick jag ordet autismspektrumstörning istället men det är ju verkligen strunt samma - svårigheterna och förmågorna är ändå de samma)

Ända sedan jag började skolan har jag burit omkring på en känsla och en sorts vetskap om att jag inte är riktigt som alla andra. Dock skulle det dröja tills jag var femtio fyllda innan jag fick detta bekräftat och fram tills dess har jag gjort allt jag har kunnat för att ändå passa in. Jag har lagt ner stor möda på detta utan att på något sätt lyckas med denna bedrift. Så fick jag till slut min diagnos och äntligen kunde jag ge upp mina fåfänga försök. Det blev plötsligt okej att vara den jag är med allt vad det innebär. Spretigheten, kantigheten, förmyckenheten. Rättframheten, ärligheten och skarpsyntheten. Mina förmågor och oförmågor la sig tillrätta och jag blev liksom en hel människa. Och jag slutade reta mig på Kishti Tomita...