Ja eller nej?

Jag vet inte om det är möjligt, men jag tror faktiskt att jag är född nejsägare. Jag har i alla fall inga minnen från tiden innan nej blev mitt spontana svar på allt och det mesta. Jag vill göra saker på mitt sätt, i min egen takt, när det passar mig. Förslag och idéer som kommer ur mig själv är roliga och uppfriskande. Men om de kommer från någon annan - ja då är det en helt annan sak. Då är det påhopp, krav, omöjligheter och fånigheter.

I går, när vi precis kommit igång med dagens flyttryck så ringde telefonen. "Ska vi ses på en fika?" löd frågan och allt jag kände var ett rungande NEJ! Eftersom jag är en väluppfostrad och fläckvis socialt kompetent kvinna så skrek jag inte ut mitt ärligt menade NEJ i örat på den som ringde. Istället blev det något i stil med att det går tyvärr inte idag för vi har fullt upp med flytten. Sedan lämnade jag över telefonen till Tomas och han fortsatte samtalet.

När jag befriats från telefonen och därmed också kontakten med denna oerhört fräcka människa som haft mage att tränga in mig i detta obekväma hörn, så började jag kunna känna och tänka bortanför mitt stora NEJ. Då märkte jag att jag tyckte det var synd att vi skulle missa detta spontana tillfälle till trevligt umgänge. Jag kom ihåg att människan som ringde och hela hennes familj är härliga människor som jag gärna vill vara tillsammans med. Jag gick igenom att-göra-listan och tog mig en funderare på hur lång tid den skulle ta att beta av och om den möjligtvis gick att omfördela. Och när jag fått stöka om lite i planering och känsloliv så kom glädjen. Vad kul det skulle vara att få en stund med dem! Och så kom det sig att jag några minuter senare kunde säga ett uppriktigt och förväntansfullt: Välkomna!

Jag skulle kunna fylla spaltmil med fler liknande exempel från mitt femtioåriga liv. För så där går det till i mitt inre. Till och med när Tomas föreslår att vi ska köpa godis när jag inte förväntar mig det, så blir det så här. Det kommer ett nej som måste hanteras och bearbetas innan jag kan säga något ja. Och då är jag ändå en godisråtta av stora mått.

Det ligger i släkten, vi har det i generna. Vi är inte speciellt spontana och flexibla. Vi tänker fyrkantigt och ser misstänksamt på allt som är utanför vår lilla låda. Min farmor som bodde ensam i många år innan hon dog, odlade den här egenskapen och fick den att slå ut i full blom. Mitt minne av henne de sista åren var att hon gick omkring i sin lilla välstädade etta och åt nästan bara fiskbullar. Allt annat hade hon hunnit säga nej till och hon hade ingen som kunde hjälpa henne att ifrågasätta hennes nej. Jag vet att det fanns några som försökte vid något tillfälle. Några som ville få henne att våga lite mer och prova något nytt. Men farmor sa nej till det också och det med en sådan kraft att ingen vågade försöka sig på att presentera fler uppfriskande idéer.

Jag tror att det är precis lika skadligt och opraktiskt att vara nejsägare som det är att vara en utpräglad jasägare. Det är varken jaet eller nejet som är själva problemet. Det är att det kommer så fort och att det är så starkt och att det är väldigt lätt att agera utifrån det. Det blir tokigt om man gör val utan att först ta reda på vad man egentligen tycker och vill. Den strategi som hjälpt mig en bit på vägen i det här dilemmat är att varken svara ja eller nej direkt. Istället säger jag att jag ska tänka på saken. På så sätt köper jag mig den tid jag behöver för att hinna ta reda på vad som finns bakom det ständigt återkommande, sponata nejet. Förbluffande ofta döljer det sig faktiskt ett ja bakom det.