Jag vill, jag vill, jag vill....

Just nu är det fullt ös i fru Högbergs huvud. Den mest akuta flyttfasen är över och det nya hemmet tar form. Av det gamla hemmet i Liatorp är det bara spillror kvar. Och då kan man ju tycka att det är läge att börja slappna av och gå ner i varv. Min kropp hävdar med bestämdhet att vi bör inta horrisontalläge å det snaraste och sedan inte resa oss upp på en vecka eller två.

Men min hjärna är av en helt annan åsikt. Skit i att sova gastar den och fortsätter producera viljor och möjligheter i det oändliga. Åk upp till Liatorp och gör färdigt! Städa, promenera, häng tavlor! Fixa lite här och fixa lite där! Du skulle också kunna... Så där håller den på och jag lyckas inte få tyst på den.

Fast jag har roligt och jag mår bra och det är en fantastisk känsla. Tänk att jag klarat av så här mycket utan att gå sönder! Är så oerhört tacksam över det faktum att jag fått en del kraft tillbaka. Börjar varje ny dag med att gråta en skvätt över detta. Jag lever och jag har tillräckligt mycket energi för att kunna njuta av det.

I går gjorde jag dessutom något som jag egentligen inte trodde mig själv om att klara av. Sågar och jag har aldrig kommit något vidare bra överens. Vi kan aldrig enas om en gemensam väg genom träet. Men efter att ha gått och sneglat på fogsvansen i ett par dagar så gjorde jag det bara. Tog fram vinkelhaken och ritade ett tydligt streck med en tuschpenna och bestämde mig för att ta komandot över den förbaskade sågen.

Det var den här byrån som hade en låda för mycket för att den skulle komma in under snedtaket. Men nu har den inte det längre och jag är så nöjd, så nöjd..

Kruxet är bara att det naturligtvis blev en del bitar över och när jag såg dem blev jag galet sugen på att bygga ett trollhus av dem. Så nu finns det ytterligare en punkt på listan över saker som jag vill göra prick nu.