Jetlagad grottmänniska

Grottmänniskan i mig njuter av en syn som denna, när trattkantareller och småkakor fyller köket. Det är något betryggande med att få stå och betrakta all "insamlad" mat en stund innan det är dags att stuva undan den i förråden.  Det är som om den där allra mest primitiva delen av mig inte riktigt har förstått vad det innebär att ha pengar på banken och fri tillgång till matbutiker. Den lever kvar i en annan tid och är fortfarande övertygad om att samlandet behövs för att vi ska överleva vintern.

Uppenbarligen är jag en person som lider av jetlag. För jag har inte riktigt hängt med i svängarna när tidsåldrarna passerat. Hela jag är inte här än, vilket gör att anpassningsprocessen fortfarande pågår. Vilket är ganska exakt vad man vanligtvis menar när man talar om jetlag.

När jag börjar tänka i de termerna så inser jag att jag lider av flera former av jetlag. 

Min dygnsrytm är ju så skev och den vägrar konstant att anpassa sig till gängse normer. Och detta är förmodligen ett direkt resultat av att jag levt mitt liv lite för fort. Det har hänt så mycket och jag har gjort så många saker. Och inte heller här har alla delar av mig lyckats hänga med i svängarna. Därför behöver jag nu leva ett stillsamt liv där jag får möjlighet att komma i kapp mig själv.

Och kalla mig för hypokondriker om du vill, men jag är övertygad om att jag nyligen drabbats av ytterligare en form av denna åkomma. I helgen och början av veckan var det några intensiva dagar. Jag klarade dem bra - men lever fortfarande kvar i efterdyningarna av dem. Har liksom fullt upp med att tänka och känna ikapp mig och bearbeta mina upplevelser.

Indianerna har så rätt när de säger att man ibland måste sätta sig ner och invänta sin själ.