Julbesök

Häromdagen kom två av våra barnbarn, Molly och Juli, på besök tillsammans med sina föräldrar. Det blev en härlig dag fylld av prat och lek.

Juli tyckte verkligen om efterrätten som bestod av glass och chokladsås...

Vi kom att prata om det där med familj och släkt.  (Julen är uppenbarligen en högtid som sätter igång funderingar på det temat...) Vi pratade lite fram och tillbaka och hit och dit och efter det samtalet så kunde jag konstatera att det finns tre skikt att förhålla sig till när det kommer till de människorna som man är kopplad till via blodsband och ingifte.

En av dem är den där idealbilden som man bär omkring på. Den som visar hur man vill att det ska vara. Förvånandsvärt många verkar gå omkring med en dröm som inspirerats av sydländska storfamiljer. En dröm fylld av släktkalas och vardagsgemenskap. En livsstil där alla tar ansvar för allt och alla och där ingen någonsin behöver känna sig ensam. Där dörrarna alltid står öppna och där det är självklart att man lagar några portioner extra till kvällsmaten eftersom det alltid kommer någon på besök. I de flesta fall visar det sig dock att detta är och förblir en dröm som spricker när man granskar den i sömmarna för de allra flesta. Vi är trots allt nordbor i själ och hjärta och mår därför inte riktigt bra vi inte får sköta oss själva och vara en aning rigida i sociala sammanhang.

När man kommit fram till den slutsatsen kan man ge sig i kast med det andra skiktet. Det som speglar de möjligheter som funnits om inte om hade varit. Om det inte hade varit så många mil emellan. Om man inte jobbat så mycket. Om man inte varit så trött. Om de inte varit så gamla och om hen bara vågat släppa lite på integriteten. Om vi bara hade kunnat prata ut och om... Listan kan göras hur lång som helst. Det finns så mycket som skulle underlättat umgänget betydligt om bara...

I dessa tankar kan det i bästa fall rymmas en eller annan konstruktiv möjlighet. Bland allt önsketänkande kan det faktiskt gömma sig någon förändring som är genomförbar. Någon förbättring som skulle kunna låta sig göras. I så fall bör man naturligtvis genast göra vad man kan för att få till stånd denna förändring. Men i det stora hela så består detta skikt som sagt, mestadels av rent och skärt önsketänkande. För ärligt talat - hur förändringsbenägna är vi i största allmänhet? Hur mycket kan man påverka varandra egentligen? Det finns skäl till att man så förnumstigt säger att: "Den enda du kan förändra är dig själv". Men om jag ska låta min inneboende pessimist tala så tror jag knappt ens att det är möjligt. Visst blir man lite klokare och lite mindre kantig med åren - men i grund och botten är och förblir man ändå densamma.

Vilket tar oss vidare till det tredje skiktet i det här resonemanget: Det som är. Till de människor och de förutsättningar som tilldelats oss av livet. Här finns de omständigheterna som gör att vi så gärna hänger oss åt önsketänkande och drömmerier istället för att betrakta verkligheten som den ser ut. Det är i alla fall min teori och den baseras på att jag än så länge inte träffat en enda människa som inte har ett kluvet förhållande till tjocka släkten. Alla som jag pratat med har smärtsamma och frustrerande känslor inför vissa personer och vissa fenomen inom familjen. Alla har sitt att kämpa med och ingen har den där perfekta familjen, med de perfekta förutsättningarna.

Detta är alltså det vi har att förhålla oss till. En släkt som är lite trasig och lite knasig och som stuntals är väldigt irriterande. Det är här vi har våra rötter och det är ur detta sammanhang vi är sprungna. Oavsett vad vi tycker om saken så är vi sammanlänkade med varandra. Och man kliar sig i huvudet och undrar: Varför blev det på detta viset? Tja, vad ska man svara på en sådan fråga?  Jag tror att svaret blir ganska olika beroende på vem som ställer sig frågan. Var och en har sin egen förklaringsmodell som gör att det hela känns begripligt och som man kan finna tröst i. Svaret förändras säkert också en hel del efterhansd som åren går. 

Men eftersom det tycks vara likadant för alla så borde man kunna utgå ifrån att det är precis som det ska. Oturen drabbar ju bara slumpmässigt enstaka individer lite då och då. Och om det är precis som det ska så är det följaktligen meningen att vi ska ha något att bita i här i livet. Det ska inte vara så himla perfekt och det ska skava och göra lite ont då och då. Utmaningarna och motgångarna är en del av livet och det är genom den som vi växer och utvecklas. Drömfamiljen och om-inte-om-hade-varit-familjen har inte så värst mycket att erbjuda av den varan och därför blir de heller aldrig verklighet.

Mitt eget svar på frågan om varför det blev på detta viset för just mig landar i ofullkomligheten. Min inneboende perfektionist är stark och dominant och envisas ständigt med att vilja styra och ställa. Och tro mig när jag säger det - den är en riktig slavdrivare som aldrig anser att jag gjort tillräckligt. Därför behöver jag vara omgiven av skevhet och kantstötthet. Jag behöver vara omgiven av tillkortakommanden och sånt som inte blev så himla lyckat. Det är min utmaning i livet att lära mig att acceptera detta och att se skönheten i det. Att komma fram till den där punkten där jag på riktigt kan känna att det är alldeles tillräckligt bra. Att det duger som det är. Och så småningom vill jag kunna spegla mig i denna insikt och kunna känna att detta gäller även mig.

Detta kan måhända uppfattas som en ganska dyster blogg - men det är alls inte meningen. Den är tvärtom sprungen ur all den kärlek som flödade under den dagen då vi hade besök av barn och barnbarn. Det är nämligen bara när man befiner sig i kärlerken som man vågar ge sig ut på tankeutflykter som utmanar.