Kojbygge

När jag var liten byggde jag massor av kojor. Under bordet, i skogen och i garderoben. Små skyddade krypin där bara jag fick plats. Under en lång period hade jag en enorm kartong stående på mitt rum. Pappa hade skurit till den så den hade både en dörr och ett fönster. Jag lyckades knöla in en madrass i den och sov sedan många nätter därinne. För att riktigt mysa till det tog jag kassettbandspelaren med mig in och låg och lyssnade på Artur Eriksson innan jag somnade. Ett något udda musikval kan man väl tycka så här i efterhand. I vuxen ålder har jag byggt miniatyrer på temat. Olika varianter på hideaways för behövande dockor och troll. Jag älskar verkligen pysslandet men har ändå anat att det ligger mer bakom, eftersom kojbehovet går som en röd tråd genom hela mitt liv.

I går kom förklaringen och när den dök upp var den så självklar att jag förundrades över att jag inte sett den tidigare. Plötsligt såg jag en bild av mig själv inne  i huvudet. Jag satt hopkrupen under ett bord och kikade ut mellan filtarna som draperats över det. Den bilden beskrev en nyvunnen känsla och när jag såg den förstod jag sammanhanget.

Att vara Anna är ett tämligen hudlöst åtagande. Mina sinnen är ständigt vidöppna och min känslomässiga hud är perforerad. Jag läcker som ett såll och suger åt mig som en svamp. Går omkring med mitt öppna hjärta i handen och ger och tar emot urskillningslöst. Så är det och mestadels finner jag denna egenskap både intressant och givande. Men självklart blir det samtidigt alldeles för mycket av det goda och mängden av intryck och uttryck kan stundtals dränera mig fullständigt. Och det där med gränssättning kan vara svårt att få till när allting flödar fritt. Det går inte riktigt att avgöra var jag slutar och börjar och vilket som är utifrån eller inifrån kommande

Så det är väl inte så konstigt att jag ägnat mig åt kojbyggen. För jag behöver verkligen att skyddande hölje. Men i det verkliga livet är det ganska opraktiskt och tråkigt att spendera dagarna hopkrupen under ett bord eller inklämd i en kartong. Det behövs en mer portabel och förfinad lösning än så om vardagen ska flyta på något sånär. Och det är där som den nyvunna känslan kommer in. Jag tror minsann att jag lyckats bygga mig en mental och känslomässig koja som bara är min. Dit ingen kommer in om jag inte själv väljer att lyfta på filtarna. En kapsel av jaget som förblir intakt oavsett vilka intryck som än sköljer över den. Det ger mig en tyngdpunkt som gör att jag kan parera stötarna lite bättre. Skapar en välbehövlig skiljevägg mellan mig och min omgivning. En integritet skulle man nog kunna kalla det.

Uttrycket "Bättre sent än aldrig" kommer väl till pass i det här fallet.

Och kanske måste jag bygga mig ett miniatyrhus till, bara för att manifestera denna framgång i min ständigt pågående inre process...