Kommunikation

Gårdagen kom att handla om kommunikation. Om samtal. Om hur olika det kan bli när två människor möts. Om varför det är så lätt att nå fram till vissa människor och så svårt med andra. Om varför det så ofta blir så här:

Vi lägger så stor vikt vid orden. Använder oss av dem för att nå fram och för att skapa distans. Fast egentligen har de inte så stor betydelse eftersom de bara är en liten del av det som händer när vi kommunicerar. Om jag inte minns fel, så är det bara tio procent av den informationen vi snappar upp i ett möte, som består av själva orden. Resten handlar om kroppsspråk, tonfall och energier. Så när vi pratar om vädret för att undvika kontakt, så är det ganska fånigt. För det blir ändå en hel del annat sagt, även om det aldrig blir uttalat. Och när vi koncentrerar oss på orden för att säkert nå fram med någonting viktigt, så anstränger vi oss förmodligen i onödan av samma anledning.

I går eftermiddag var jag ute på långpromenad med en kvinna. Och medan vi gick sida vid sida på skogsvägen, tänkte jag att detta måste vara den ultimata formen av umgänge. Samtalet flöt på, på ett sätt som det aldrig gjort tidigare mellan oss. Det var som om hjärnan inte riktigt klarade av att både väga orden och få fart på benen samtidigt. Det blev mer spontant och mer äkta. Och när vi nådde ömma punkter blev det inte så där "hotfullt" som det kan bli när man sitter mitt emot varann vid ett köksbord. Därför kunde vi beröra andra ämnen och komma förbi de gamla vanliga hindren med lätthet. Ett mycket lyckat och berikande samtal. Och jag tänkte att orden kanske ändå är ganska viktiga.

På kvällen hamnade jag i en konversation på messenger med en annan kvinna. Vi skrev fram och tillbaka några gånger och det vi skrev handlade mest om barnkläder, tyger och mått. Men någonstans mellan de skrivna orden sipprade det igenom en massa härliga energier och när vi var färdiga tackade vi varandra för "samtalet". Det hade gjort oss båda gott. Och jag tänkte att själva orden, nästan inte har någon betydelse alls.