Kontrollbehov

Det finns en stor skillnad mellan att tycka om att ha ordning och reda omkring sig och att ha ett regelrätt kontrollbehov. För de flesta av oss består livet av en vandring in och ut ur gråzonen som finns däremellan. Rätt var det är så övergår behovet av ordning och reda i någonting annat. Någonting som blir lite för mycket och som skapar stress och som snuddar vid tvång. Någonting som det är hotfullt att släppa taget om och som hindrar oss från att bara flyta med och låta livet bli som det blir.

I mig bor det en pedantisk kvinna med bacillskräck som hatar alla former av spontanitet. Varje gång jag glider in i gråzonen mellan ordning och reda och kontrollbehov, så är det hon som tar emot mig med öppen famn. Hon blir så himla lycklig när hon får se mig! Och hon har så många idéer om vad vi ska hitta på och hon längtar så efter att få sätta igång och genomföra dem. När hon nu ser sin chans bubblar hon formligen över av iver och handlingskraft. Hon vill desinficera, organisera och sätta upp gränser och regler. Skapa struktur och förutsägbarhet.

Om jag inte aktar mig så händer det att hon lyckas få med mig på tåget. Och så kommer det sig att fru Högberg ibland far omkring som ett skållat troll och gör allt hon kan och lite till för att skapa kontroll. Till en början känns det faktiskt ganska bra. Det är skönt när alla gamla tidningar äntligen hamnar i pappersinsamlingen. Och toan behövde ju faktiskt ändå städas. Hon är smart, den där kvinnan, och därför börjar hennes projekt alltid i någonting som känns friskt. Men sedan lurar hon iväg mig allt djupare in i gråskalan. Och som sagt, om jag inte aktar mig så kan jag hamna i ett läge där jag håller på att bryta ihop över att klädnyporna inte ligger i färgkoordinerade, snörräta rader.

I går läste jag någonting intressant om just kontrollbehov. Det fick mig att bättre förstå varför det ibland blir som det blir. Och jag hoppas att det kommer att göra att jag är bättre rustad att stå emot den där galna kvinnans påtryckningar, nästa gång jag stöter på henne. Nedan följer en personlig tolkning av det jag läste.

Behovet av att skapa kontroll är en direkt följd av att man känner sig otrygg och att hjärnan har fått för sig att ökad kontroll kommer att ge ökad trygghet. I hastigheten glömmer den bort att livets essans är är oförutsägbarhet  och att det inte går att styra över själva livet.

Därför får alla ansträngningar av den här typen helt motsatt effekt.

När man skapat kontroll över ett område, och till exempel har storstädat alla garderober, så drabbas man av en ovälkommen och hastigt förbipasserande insikt: Det här fungerar ju faktiskt inte! Livet är lika oförutsägbart i alla fall och man känner sig fortfarande lika otrygg i grund och botten. Här vore det på sin plats att byta strategi och testa på ett annat sätt att hantera dilemmat på. Men så fungerar inte det mänskliga psyket. Det har en enorm förkärlek till att hålla fast vid det invanda och bestämmer sig därför för att prova med att göra mer av samma istället.

Därför fortsätter man med det man höll på med och ger sig i kast med fler liknande projekt. Kanske röjer man ur garaget också och dammsugar alla golvlister och putasar fönstren på utsidan.  Blir man lugnare av det? Nej knappast. För efter varje avslutat projekt fladdrar samma insikt förbi och talar om att det här inte hjälper ett dugg. 

Kontentan blir att ju mer kontroll man skapar omkring sig - desto fler exempel får man på att det inte genererar mer trygghet. Och följaktligen blir man än mer otrygg än man var från första början, när man fortfarande trodde på att det här skulle kunna hjälpa.

Och eftersom psyket fungerar som det gör så byter man ogärna strategi i det här läget heller. Istället ökar behovet av kontroll i takt med att ångesten växer.

Man kan säga att det fungerar på samma sätt som alkoholism.