Kringelikrokar

Man inbillar sig gärna att livet ska flyta på ungefär så här: Lugnt och stilla och med en tydlig riktning. En bred och jämn ström med små pittoreska inslag här och var som ombesörjer att det inte blir alltför enahanda.

Fast i själva verket ser det mer ut så här: Lite lätt förvirrat och ganska svårt att avgöra vad som är huvudfåra och sidospår. Gränserna mellan fast mark och gungfly är svåra att identifiera.

Den här veckan har jag vid tre olika tillfällen blivit väldigt överraskad av personer i min närhet. Helt otippat har de, oberoende av varandra, plötsligt nått fram till en punkt som jag under många års tid längtat efter å deras vägnar. Någonstans inom mig har jag burit omkring på en känsla av att detta skulle kunna vara möjligt. Och jag har hoppats och jag har puschat och kastats mellan hopp och förtvivlan. Och jag har så småningom också nästan gett upp hoppet. Vem är jag att tro och önska något å någon annans vägnar? Var och en måste ju naturligtvis få leva sitt eget liv på det sätt som de finner mest lämpligt, hur tokigt det än kan se ut från min synvinkel. Eller tokigt och tokigt - onödigt jobbigt kanske är mer rätt uttryck.

När något jag väntat väldigt länge på plötsligt händer så drabbas jag av en märklig känsla. En sorts förvåning. När jag väntade mina barn var det extremt tydligt. Då var det som att väntan tog överhanden och att själva barnet kom i skymundan. När jag sedan stod där med knytet i famnen så var jag uppriktigt förvånad. Jag hade liksom nästan glömt att det var detta som allting handlade om.

Nu befinner jag mig på en liknande punkt. Jag är förvånad och glatt överraskad. Samtidigt känner jag mig också vilsen i förhållande till allt detta nya. Det är svårt att byta riktning efter så lång tid. Nu ska jag inte längre vänta på och jag ska inte heller försöka acceptera att det inte blir. Nu ska jag vara i och uppdatera min egen roll i det hela.

Spännande...