Kulturtantens bekännelser

Det bor en snorpig liten kulturtant i mig. Hon drar en skarp skiljelinje mellan finkultur och fulkultur och vill gärna framstå som att hon bara finner njutning i det förstnämnda. Fast hon i all hemlighet kan uppskatta både det ena och det andra, oavsett vilket kulkturdike det hör hemma i. Det är dags att plocka ner henne från den höga hästryggen nu och få henne att inse att hon är som folk är mest. Att hennes kultursmak varken är bättre eller sämre än någon annans. 

Till exempel har hon för sig att dansbandsmusik har kommit till bara för att de som är lite enkla i huvudet ska ha någonting att lyssna på. Men inte kan hon låta bli att nynna med i låtarna och när ingen ser rör hon sig i takt med musiken. Och när hon lyssnar på texterna blir hon berörd och kan till och med gråta en skvätt. 

När det kommer till författare rynkar hon på näsan åt vissa, som hon anser vara för simpla i sitt författarskap. Alla Nora Roberts böcker har hon stoppat in i den kategorin. Men när man granskar hennes historik i Bookbeat appen kan man konstatera att hon läst ett tjugotal av dem under de senaste två åren. Och om man lusläser hennes blogg finner man ett antal citat hämtat ur just de böckerna.

Så nu får hon minsann skärpa till sig och stå upp för sina åsikter. Det blir ju bara patetiskt när hon försöker få sig själv att framstå som någon sorts kulturelit när hon i själva verket egentligen är en allätare.

Inför dagens blogg vet jag att hon hade ännu ett Nora Roberts citat i åtanke. Det var hämtat ur boken som hon snart lyssnat färdigt på. Det löd ungefär som följer:

Vad är det för mening med att göra det här?

Det vet vi inte förens vi gjort det!

Och kanske hade hon varit ärlig och berättat om varifrån citatet var hämtat eller så hade hon skrivit att "någon sa" för att slippa erkänna att hon ännu en gång gottat sig i fulkultur.

Nästa gång jag stöter på henne ska jag ta ett allvarligt snack med henne om detta...