Leftovers

Jag börjar verkligen förstå varför folk i allmänhet inte flyttar speciellt ofta. Tidigare har jag trott att det mest beror på att det är bökigt och arbetssamt och på det faktum att vi är generellt föredrar att ha det som vi brukar ha det. Men i den här flytten har jag upptäckt ytterligare en dimension. Nämligen den avslöjande delen i det hela. Att flytta påminner ganska mycket om att stå avklädd i ett provrum, omgiven av speglar och med en effektiv belysning som inte skänker några förlåtande skuggor. I värsta fall har man dessutom en hjälpsam expedit som nyfiket kikar in och undrar hur det går.

Eftersom vi den här gången flyttar till en betydligt mindre bostad utan förrådsutrymme så blir processen också ännu mer påtaglig än annars. Det går inte ens att tömma besticklådan i en plastkasse och ta med sig den som den är. Allt måste tas ställning till. Behöver vi verkligen? Använder vi någonsin? Den här är fin - men var ska vi ha den? Måste man behålla sånt som man fått ipresent?

Naturligtvis kan man inte gå igenom ett helt bohag utan att få sig en tankeställare eller två. Vem är jag och vad håller jag på med? Varför har jag porslin så jag kan duka till tjugofem personer när vi aldrig någonsin är fler än sju samtidigt?  Varför har jag så svårt för att släppa taget om vissa saker?  Hur har allting hamnat i min ägo? Har jag gjort egna val eller låtit mig styras av andra?

Och när det nu blir ett överskott på saker - hur hanterar jag då det? Är jag miljömedveten och sopsorterar allt in i minsta beståndsdel? Här blir det övertydligt. Det lilla fuskandet som normalt sett helt obemärkt slinker ner i soppåsen kan i en flytt komma att fylla stora sopsäckar. När man beskådar dessa får man en uppfattning om vad det lilla fuskandet gör i det långa loppet.

Och de saker vi väljer att ta med - vad säger de om oss? De ser inte mycket ut för världen när flyttgubbarna bär iväg med dem. Det mesta är lite skavt och märkt av livet och madrasserna ser solkiga ut. Gör det oss till komplett misslyckade människor eller är vi skönt avslappnade och har förmågan att se andra värden i livet än de materiella?

Som grädde på moset kommer sedan själva slutfinalen. Efter att ha tagit med allt som ska med, sålt det som går att säljas och gett bort mängder av prylar, fyllt soptunnan ett par gånger och sopsorterat en del, så blir det ändå så här mycket kvar!!!!!

Hur är det möjligt????

Det var länge sedan jag insåg att jag är en person som överäter och som beter mig misstänkt likt en bulimiker periodvis. Nu känns det som om jag behöver placera mig själv i ytterkanten av hoardernas skara också.