Lillasyster

Livet är vist ordnat - det blir verkligen aldrig långtråkigt. Hela tiden finns det saker att fundera över och ta itu med, oavsett var i livet man befinner sig. Ta bara en sådan sak som uppväxt och familj - hur många gånger kan man inte vända och vrida på detta fenomen utan att för den sakens skull förstå dess komplexitet?

Jag är yngst av fyra systrar och kom till världen efter en bökig graviditet, lite på sladden och strax efter ett missfall. Sålunda blev jag själva efterrätten i familjen. Den där ungen som klarade sig trots allt, den allra minsta och den sista och som min ena svåger brukar säga: Den som ligger mina föräldrar närmast om hjärtat. Glappet mellan mig och mina systrar var lite för stort för att jag skulle implementeras som en självklar del i syskonskaran och därför tror jag att de mer fungerade som extraföräldrar än som storasyskon i relationen till mig. Vilken guldsits! Efterlängtad och omhuldad och utan konkurrens. Ett perfekt utgångsläge för ett rktigt prinsessliv! Om inte om hade varit...

För nu var det ju så att jag inte riktigt blev som de tänkte sig. Jag blev aldrig så där smidig och välanpassad och gjorde mig inte så värst bra som kronan på verket. Jag var alldeles för kantig och för udda. Stack hela tiden ut och dansade i min egen takt. Blev den som rubbade rytmen, den som kom ivägen och den som pillrade upp de omsorgsfullt sömmade fogarna.

Så var det redan då och så har det förblivit.

Och inte är det väl så konstigt, när man ser det så här, att det har varit svårt att få till det där med självbild och självkänsla. Det är inte enkelt att kombinera detta med att vara grädden på moset och "det svarta fåret" samtidigt. För varje år som går så ser jag allt tydligare hur mycket detta har påverkat mig. Både i förhållandet till mig själv och i förhållandet till min familj. Jag pendlar ganska mycket mellan de där båda lägena. Känner mig speciell och utvald ibland och värdelös och misslyckad andra gånger.

Någon sa att det spelar ingen roll hur man växer upp. Har man en trasslig barndom måste man själv lära sig att hitta lyckan och stabiliteten i livet. Har man en underbar barndom måste man själv sedan lära sig att hantera motgångar och svårigheter. Uppväxten ger oss en utgångspunkt i livet och sedan måste var och en bygga vidare på den för att man ska bli en någorlunda komplett och hel människa. Det tror jag att han har helt rätt i. Det är inte barndomens fel att man mår som man mår i vuxen ålder. Men om man backar bandet och ser tillbaka på de där åren så kan man hitta förklaringar till den man är idag.

Min barndom var på många sätt en bra barndom och min familj är varken konstigare eller trasigare än någon annan. Men jag funderar ändå mycket över den eftersom jag så gärna vill komma till rätta med mig själv och min kluvenhet. Den frågan som upptar mitt sinna för tillfället är om det går att förena de båda olika bilderna av mig själv och baka ihop dem till en enhet. 

I färskt minne har jag det där jag skrev om kärleken häromsistens. Att sann kärlek är att ge till någon vad den behöver och att det inte nödvändigtvis är det samma som det som den personen skulle vilja ha. Kanske är jag en sådan kärleksgåva till min familj. De fick vad de behövde och det visade sig inte vara riktigt vad de ville ha. Kan det vara så att jag älskar min familj bäst om jag sträcker på mig i min fulla längd och verkligen tar ut stegen ordentligt och är precis så där obekväm som jag är? Och kan det vara så att det är precis vad jag själv behöver göra för att bli hel i mig själv? Och skulle det möjligtvis gå att kombinera med rollen som den efterlängtade efterrätten och grädden på moset. Det gör mig kanske inte till kronan på verket i vår familj - men kanske till pricken över i:et. Den där som ger lite knorr på det hela och som sätter fart på saker och ting.

Allt detta är under bearbetning...