Love is in the air...

Det finns en rolig historia som tål att berättas mer än en gång, eftersom den inte bara är rolig, utan också har någonting vikigt att säga:

 Under en bönestund säger pastorn till församlingen: Låt oss nu sluta våra ögon och sjunga sången "Giv oss o Herre, öppnade ögon."

Visst är den väl underbart tragikomisk och nog blir man väl tvungen att tänka till lite när man läser den? Jag tycker att den säger en hel del om hur det är att vara människa. Det är inte bara i kyrkan man krånglar till det på det viset. Vi gör det allihopa på daglig basis.

Allra mest krånglar vi till det när det kommer till kärleken, eftersom den är det vi längtar allra mest efter här i livet. Vi sluter våra hjärtan för att inte bli sårade. Samtidgt sjunger vi med glöd och innerlighet: Giv oss o Herre öppnade hjärtan. För vi behöver och vill ha, all kärlek vi kan få. Någon sa att det är med kärlek som det är med kaffe. Man går under om man inte får en skvätt med jämna mellanrum. 

Men vi vill gärna ha garantier innan vi öppnar våra hjärtan för kärleken. Innan vi ger den till oss själva vill vi försäkra oss om att vi förtjänar den. Vi vill se vårt eget värde först och därefter kan vi tänka oss att börja älska oss själva. Vi vill ha bevis för att kärleken vi får från andra är uppriktig och äkta innan vi tar den till oss.

Och riktigt hur vi tänkt oss att detta skulle kunna fungera är ju något av ett mysterium. En god självkänsla får man genom att älska sig själv. Trovärdigheten i andras kärlek går aldrig att bedömma, förens man tagit den till sig. Egentligen vet vi om att så är fallet. Men vi sluter ändå våra hjärtan och sjunger: Giv oss o Herre, öppnade hjärtan.

Så vad händer då, när man som jag, bestämmer sig för att ägna sin födelsedag åt att ge sig själv all sin kärlek?

Jo då går man omkring med hjärtat på vid gavel hela dagen. Och tro det eller ej, men när hjärtat är öppet så trillar det in saker i det! 

Jag fick så mycket kärlek, eftersom jag för en gångs skull var mottaglig för den.

Och jag grät när jag fick en oväntad present, och jag grät när jag läste raderna som inte syntes i ett sms. Och jag grät när det sjöngs för mig i telefonluren och jag grät över gratulationerna på facebook. Och jag grät till och med när jag läste min egen blogg för Tomas.  Tårarna som föll kom sig förmodligen av kondensen som bildades i hjärtat, när det helt oväntat blev alldeles varmt därinne. Om det ska vara på det här viset så gråter jag mer än gärna på alla kommande födelsedagar också.

Så kan det gå, när inte hjärt-haspen är på!