Lyckan...

Ibland drabbas jag av en känsla som säger att det är bra saker i görningen. Jag fylls av förväntan och hopp och sätter sedan genast igång med att vänta på detta fantastiska som verkar vara på gång. Riktigt vad det är jag hoppas på är däremot något oklart. Men känslan är stark och den får mig att göra alldagliga saker, som till exempel att hämta posten och svara i telefon med stort intresse. Som om det skulle kunna rymmas en skattkista i brevlådan och som om någon skulle ringa och meddela att jag kammat hem miljonvinsten - fast jag inte köpt någon lott. Rullar det förbi en bil på vägen så rusar jag fram till fönstret, för det skulle ju kanske kunna vara med hjälp av just den här bilen som det underbara ska levereras. Kanske i form av - ja inte vet jag - men NÅGOT!

Länge trodde jag att det var intuitionen som talade vid dessa tillfällen. Att den liksom flaggade i förväg så att jag skulle vara beredd när det fantastiska skulle hända. Men till slut var jag tvungen att ge upp den teorin eftersom statisktiken talade sitt tydliga språk. Minst nio gånger av tio hände det nämligen absolut ingenting utöver det vanliga.

Så föll det sig så att jag berättade om detta för svägerskan och till min förvåning visade det sig att hon brukade drabbas av samma förväntningsanfall. Hon hade också trott att det var intuitionen som talade men blivit tvungen att skrota den tanken eftersom hennes statistik var ungefär likadan som min. Men hon är en klok kvinna och hade därför tänkt ett steg längre än mig. Det hon hade kommit fram till var att hon förmodligen gick omkring och var lycklig vid de där tillfällena. Att det inte alls handlade om det som komma skulle utan om det som fanns i nuet.

Jag tror hon har helt rätt i sitt antagande och jag försöker verkligen applicera denna visdom på mitt eget känsloliv. När jag drabbas av förväntan så säger jag åt mig själv på skarpen att det är som hon säger: Detta handlar inte om att jag ska bli lycklig sen - jag känner så här eftersom jag är lycklig nu. Det går så där bra får jag väl erkänna - men jag jobbar på det.

I går var det en sådan dag. Jag vaknade med hoppets låga tänd inom mig och med en bestämd känsla av att det är idag det händer. (Naturligtvis hade jag ingen aning om vad detta DET skulle kunna vara för något..) Som ett mantra upprepade jag för mig själv: "Jag är lycklig nu". Och jo, jag kunde faktiskt hålla med om detta. Jag mådde bra och var i fas med mig själv. 

Men fram emot eftermiddagen började det bli påfrestande att gå omkring och vara lycklig. Jag är visst inte så bra på att hantera lycka. Kanske beror det bara på ovana eller på det faktum att lyckan är så skör och så våghalsig. Att vara lycklig är ju ungefär som att vara förälskad. Ett sorts berusande förvirringstillstånd där man svävar så högt upp att det är oundvikligt att drabbas av svindel och rädsla för att falla.

Så vad gjorde fru Högberg då när det började kännas för mycket? Jo, först åt hon upp bulgursalladen som var kvar från lunchen. När den skålen var tom var hon knökmätt. En kvart senare skulle hon och maken se på film och till den tarvades det fika. Och då stoppade hon i sig en skinkmacka, en muffins, en kokoskaka och 200 gr lakritschoklad.Tillsammans med en stor mugg kaffe. ( Och jag tror att man kan tänka lite som Kajsa Varg här och taga för mycket av det man hava. Som tex alkohol, träning, övertidstimmar, trädgårdsarbete. Allt möjligt kan fungera på samma sätt om man bara ser till att det blir alldeles för mycket. Vilket man väljer beror väl helt enkelt på vilken person man är och jag föredrar absolut mat framför de andra alternativen )

Det krävs ingen djupare analys för att man ska förstå att det här handlar om bedövning. Om att försätta kroppen i matkoma och på så sätt slippa undan känslorna. Och för er som inte provat denna metod så kan jag meddela att det fungerar alldeles ypperligt. Jag blev hur däst som helst och hjärnan tappade helt förmågan att fokusera eftersom den var överstimulerad av socker och koffein. Och effekten har suttit i hela natten i form av ett så kraftigt illamående att jag sovit med spyhinken bredvid mig.

Idag känner jag att lyckan har kommit ner på en fullt hanterbar nivå och jag har inget som helst behov av att hetsäta. Idag kan jag nog bara gå omkring och må lagom bra i lugn och ro. Och kanske ska jag fundera lite över varför det är så svårt att vara lycklig och om det möjligtvis finns ett bättre sätt att hantera den på. För jag misstänker starkt att det här sättet inte är det allra bästa...