Man gör så gott man kan...

I går pratade Tomas och jag om kost och motion.  Rent teoretiskt är vi båda två ganska intresserade av ämnet - men när det kommer till själva praktiserandet, så svalnar vår entusiasm betänkligt. 

Vi har perioder då vi äter bra och rör på oss ordentligt. Under de perioderna mår vi bra och Tomas diabetes sköter sig exemplariskt. Då är vi SÅ nöjda med oss själva och är övertygade om att vi hittat den hälso-väg vi ska gå på. Mycket grönsaker, långsamma kolhydrater och en tre-kilometers-promenad om dagen.  Det är allt som behövs för att få ordning på makarna Högbergs hälsa.

Vi vill gärna få det att framstå som att vi lyckas hålla på de där rutinerna, men så är alltså inte fallet. I går drabbades vi av självransakningsbehov och ställde därför oss själva mot väggen. Hur kommer det sig att vi nu återigen proppar i oss en massa skräpmat och hamnar i soffan istället för att promenera? Hur ska vi undvika att hamna i sådana här ohälsosamma svackor? Vi konstaterade, precis som vi brukar göra i dylika diskussioner, att vi båda är impulsstyrda igångsättare. Vi kan alltså dra igång allt och det mesta med stor kraft och frenesi. Men sedan får vi in nya tankar och idéer i huvudet och då glömmer vi helt enkelt bort vad det var vi höll på med. När vi blir sugna på chips och godis så tänker ingen av oss på att kylskåpets grönsakslåda är fullproppad av nyttigheter som det är meningen att vi ska stoppa i oss.

Drabbade av denna insikt bestämde vi oss för att skriva ner ett schema för det vi ville förändra, vad gäller detta med kost och motion. Kruxet var bara att vi satt på badplatsen i Ramnäs när vi bestämde oss för detta och när vi kom hem därifrån var det så mycket annat vi ville göra. Så det blev aldrig något nedskrivet och därför heller ingen lapp uppsatt på köksskåpet.

Man är som man är antingen man vill det eller inte...

Jag fungerar likadant när det kommer till trädgårdsskötsel. Jag kan mycket väl få för mig att plantera och sätta fröer och dra igång diverse utomhusprojekt. Jag älskar trädgårdar och skulle väldigt gärna vilja ha en tjusig sådan själv. Om det bara inte inneburit att jag måste vattna och luka när det behövs istället för när jag har lust. Nu har vi bara en altan och det passar min uthållighet perfekt.

På den har jag dock inget insektshotell och inte heller någon fladdermusholk. Men jag har en i alla fall en kråk-holk av prima kvalitet.

Och odlar, det gör jag minsann det också och det går faktiskt riktigt bra. Mitt ekologiska insynsskydd växer så det knakar, utan att jag behöver anstränga mig det allra minsta!