Måne i nedan

Månen går sin tysta ban och idag är den i nedan. Om huruvida de olika månfaserna har någon faktisk påverkan på det mänskliga psyket eller inte, det låter jag vara osagt. Men jag tycker i alla fall att jag påverkas ganska mycket av måncykeln. När månen är full upplever jag att det är full fart på livet också. Då händer det oftast ganska mycket både praktiskt och känslomässigt. Vanligtvis är det en intensiv och härlig tid i månaden. Fast när den är i nedan, som den är nu, så är stämningen helt annorlunda. Jag blir trött och melankolisk och lättretlig. 

Jag brukar tänka på måncykeln som en vågrörelse. En gång i månaden rullar den in och en gång i månaden rullar den ut. Andas in. Andas ut.

Nymånens flöde tillför och svartmånen sköljer bort. Nymånen inspirerar och knuffar framåt medan svartmånen skalar av och manar till vila.

Förmodligen borde man kunna njuta av lugnet som infinner sig när månen är i nedan. Men jag lyckas sällan med det. Jag blir mest bara rastlös och frustrerad. Klarar inte riktigt av att bli blottlagd och avslöjad. Jag gillar när det är lite lagom med snurr, för då slipper jag ifrån den alltför brutala ärligheten.

När nymånens tunna skära blir synlig igen är jag visserligen alltid tacksam över de insikter jag fått och den utrensning som skett. Då kan jag både se och känna att de var välbehövliga. Att de gjort mig lite mer redo att möta den nästkommande vågen.

Och det är väl bara så det är med vissa saker här i livet, att det är skönt när det är gjort. Oavsett om det gäller storstädningar, rotfyllningar eller svartmånar.