#Me Too och pyttipanna

Fenomenet #Me Too har spridit sig som en löpeld över internet och grundtanken med det tycker jag är riktigt bra. Det finns så många kvinnor och flickor som varit utsatta för olika typer av sexuella övergrepp och trakasserier och som mår dåligt på grund av detta. Ämnet är svårsmält och inte direkt något som är enkelt att prata om och därför förblir dessa upplevelser ofta väl bevarade hemligheter. Och hemligheter är farliga. De bygger bo och tar sig stora friheter så länge de får förbli just hemligheter. Att de nu får komma ut i ljuset till allmän beskådan är bara bra. Och inte behöver man heller längre gå omkring och tro att man är ensam om att ha blivit utsatt. Efter denna #Me Too bomb briserat så blir det extremt tydligt hur många som är drabbade.

Så här långt anser jag att debatten är konstruktiv. Men sedan har den skenat iväg åt ett manshatarhåll som jag finner ytterst obehagligt. Jag önskar så att den istället glidit iväg mot en diskussion om hur vi på bästa sätt kan läka efter dessa trauman. I de bästa av världar hade den också lett fram till ett samtal om mäns och kvinnors olikheter och hur vi kan använda oss av dem för att skapa en bättre värld, tryggare hem och mer harmoniska arbetsplatser. Men så har det inte blivit. Inte än i alla fall.

Inga övergrepp är någonsin försvarbara. Det är vi nog alla överens om. Det är när vi ger oss in i gråzonerna mellan övergreppen och det njutbara sexet som det blir svårt. Här finns det inga givna gränser och möjligheten till missförstånd är gigantisk. Det är här pyttipannan kommer in - bara som ett exempel på hur språkförbistringen kan se ut när en man och en kvinna ska mötas.

Häromdagen bestämde jag mig för att laga pyttipanna till middag. Det händer ganska sällan och för mig känns det därför som lite vardagslyx. Vi har sällan den typ av rester som behövs. Men nu fanns det alltså för en gång skull precis vad som behövdes i kylen för att laga till en smaskig pytt. Jag berättade allt detta för Tomas och han nickade en smula frånvarande eftersom han var fullt upptagen med ett x-box spel.

Sedan kom då kommentaren som hade kunnat välta husfriden: "Om det inte räcker kan du ju blanda ut den med riktig pytt" Med riktig pytt menade han påsen med "Felixpytt" som vi har liggande i frysen.

Hans ord fick det att blixtra till. Och jag hann tänka att han kunde ta sin frysta pytt i panna och stoppa upp den någonstans medan jag åkte in till Älmhult och åt thaibuffé istället. Men så sansade jag mig och såg på honom och lyssnade till vad det var han hade menat egentligen. Han tyckte att det lät väldigt gott med hemlagad pytt och ville bara försäkra sig om att det fanns tillräckligt mycket eftersom han var riktigt sugen. Så enkelt var det och så fel kunde det ha blivit. För vad hade hänt om vi inte hade pratat om saken? Om jag slängt fryspåsen i huvudet på honom och åkt iväg utan ett ord?

Med detta vill jag ha sagt att det är viktigt att reda ut begreppen. Att inte dra förhastade slutsatser och att förstå att en och samma handling kan stå för helt olika saker. En äldre man i min närhet har vid något tillfälle klappat mig på rumpan. Gesten är exakt den samma som Tomas ibland använder när han tänker oanständiga tankar om sin fru. Gör detta då den äldre mannen till en "ful gubbe" som inte har koll på var gränserna går? Nej, det han förmedlar är bara att han tycker väldigt mycket om mig och att han trivs i min närhet.

Ett mer balanserat synsätt är det jag efterlyser. Vi kan inte dra alla män över en kam och det kommer inget gott ur att vi låter klyftan mellan oss bli större än vad den redan är. Om vi går från att överhuvudtaget inte tala om övergrepp till att göra alla män till skurkar så är vi helt fel ute.

Det finns pedofiler och väldtäktsmän ibland oss. Så är det. Utan att veta om det så har vi alla suttit på samma fik som någon av dem. Vi har stått bakom dem i kasskön och förmodligen så har vi också ätit middag tillsammans med någon av dem, hemma eller på jobbet. Ser man på statistiken så inser man att så måste det vara. Det är en obehaglig tanke - visst - men sann är den lik förbaskat.

Och för allas säkerhet så är det viktigt att kunna identifiera dessa män. Vi behöver lära oss att se signalerna. Uppfatta undertonerna och de små nyansskillnaderna. För att kunna göra detta måste vi lära känna männen bättre. Vi måste frottera oss med så många män som möjligt. Bra män. Härliga karlar. Knasiga män och irriterande män. Karlar som inte har alla bananer i kanoten och som har åsikter som vi alls inte håller med om. Kloka män och män som vi ser upp till. Karlar med makt och riktiga loosers. Ju fler män vi vågar närma oss ju mer ökar våra chanser att upptäcka de där rötäggen som förgriper sig på barn och kvinnor. Och detta lärande kan faktiskt börja med något så enkelt som fryst pyttipanna. Ett vardagsexempel som tydligt belyser det komplicerade mötet. Röran av ord och tankar och handlingar som ska tolkas och tydas. Och om det nu verkligen var så att Tomas hade föredragit "riktig" pyttipanna så kunde han ju gått fått äta den istället. Och kanske hade han också förtjänat att få påsen i huvudet om det var så att han dissade min kokkonst eftersom jag faktiskt lagar riktigt god mat. Men nu var det inte så den här gången. Även om det ytligt sett fanns visst fog för att tro det.

Att klyftan mellan oss ökar finns det ingenting att vinna på. Och vi måste ge oss ut i gråzonerna och lära oss att sklija på övertramp och övergrepp. Annars halkar vi iväg åt helt fel håll. Dessutom behöver vi kvinnor också ta oss en funderare på vår egen kvinnlighet. Vad är det vi utstrålar och hur markerar vi våra gränser? Genom vilket filter tolkar vi våra upplevelser? Det finns kvinnor som gör höns av fjädrar och det finns också kvinnor som lider i tysthet. Som anser att de får vad de förtjänar. Allt detta behöver komma upp på bordet om vi ska kunna komma någonvart.