Med ryggsäck i Bjärnhult

Häromdagen promenerade vi en sväng vid den andra delen av maden i Bjärnhult. Den delen som vetter mot Römningen. I slutet av sommaren såg den ut så här:

Och nu när vi var där hade den blivit en del av sjön:

Jag finner det så trösterikt med dessa översvämningar. Att allt för en tid får gömmas och glömmas. Sköljas över och höljas i dunkel. Att marken får vila och helt mättas av vatten en stund. Och att den sedan får möjlighet att börja om igen.

Tänk om det hade fungerat på samma sätt för oss människor som det gör för maden. Så skönt det skulle vara att få vila från sig själv då och då. Att få sköljas över, bli ren, mättas och fyllas och sedan börja om igen. Få vila en stund och få den känslomässiga ryggsäcken rensad. 

Men jag misstänker att det är föga lönande att gå omkring och vänta på en personlg översvämning. Om det ska bli något utrensat och bortspolat så får man se till att göra det själv.

Det som skaver och tynger allra mest för tillfället i min ryggsäck är den "prestationsinriktade självkänslan". Ett tjusigt uttryck som beskriver ett mindre tjusigt tillstånd. Det är verkligen asjobbigt att gå omkring med en sådan blåslampa i rumpan hela dagarna. En som skriker och gapar åt mig att hela tiden göra någonting. Som hävdar att hela mitt värde står och faller på just detta. Att jag fått en sådan finns det många förklaringar till och många olika människor och tillfälligheter att lägga skulden på. Men det som har varit, har varit, och nu är nu. Om jag ska fortsätta att ha kvar den eller inte fortsättningsvis är det bara jag själv som kan avgöra. Det är jag själv som måste ta fram trädgårdsslangen och spola rent och skapa förutsättningar för att en mer "kärleksinriktad självkänsla" ska kunna börja växa och gro. En självkärlek som bär oavsett om jag presterar någonting eller inte.

Med denna insikt följer dock nya krav på prestation i kölvattnet. Om det bara är jag själv som kan få till en förändring - ja då gäller att vara riktigt duktig... Och vips är jag tillbaka på ruta ett igen...

Så hur ska jag någonsin kunna slippa den där blåslampan som ständigt jagar mig?

I kyrkan sjungs det ibland en sång som lyder som följer:

"Ande du som livet ger - fall nu över mig

Smält mig, fyll mig, tänd mig, sänd mig

Ande du som livet ger - fall nu över mig"

Kanske är detta den flodvåg jag längtar efter och behöver. Helig ande som omdanar och skapar nya förutsättningar. Jag tänker mig att den heliga anden är den helande kärleken som uppstår i mänskliga möten. Den som flödar och verkar bortom orden och handlingarna. Om jag vågar låta mig smältas och fyllas av den så kanske jag så småningom kommer att kunna älska mig själv, oavsett om jag presterar någonting eller inte. Att ta emot hjälp är också ett sätt att ta ansvar.