Det här citatet är gammalt och en smula slitet vid det här laget. Snudd på lite klyschigt har det blivit. Men som med alla andra uttryck som kvalat in till klyschornas skara så finns det en anledning till att även detta ordspråk hamnat där. Det finns en djup sanning i orden. För visst är det väl så att vi behöver kärleken bäst när vi känner oss eländiga och misslyckade?

För mig har dessa rader just fått en ny innebörd efter att Tomas citerat lite ur en bok som han bläddrat igenom. Den handlade om självmedkänsla. Om att ha medkänsla med sig själv. Om att ha fördragsamhet och tålamod med sig själv. Om att förlåta sig själv och att låta sig själv komma till korta då och då utan att för den saken skull tycka att det är dags att kasta in handduken.

Enligt författaren, och förmodligen också ett antal vetenskapliga undersökningar, så är det nämligen så att kroppen och psyket reagerar lika starkt på självkritik som den gör på hot utifrån. Följaktligen far man lika illa av att man själva tänker "Jäkla dumskalle" om sig själv, som man gör om någon annan säger det till en. Det spelar ingen roll om kritiken är inifrån eller utifrån kommande. Kroppen och psyket tar åt sig ändå och sätter igång alla nödvändiga processer för att skydda sig.

Så när jag nu läser orden: "Älska mig mest när jag förtjänar det minst - för då behöver jag det bäst" så låter jag det bli en uppmaning till mig själv i förhållandet till mig själv. Det finns dagar och stunder som kräver lite extra medkänsla. Och visst får jag det från andra, men det är också viktigt att jag ger det till mig själv. Då dubblas effekten. Kroppen och psyket reagerar nämligen också likadant på alla goda vibbar - oavsett om de kommer inifrån eller utifrån.

Sålunda blir min uppmaning till dig idag:

"Älska dig mest när du förtjänar det minst

För då behöver du det bäst"