Memory lane

Ett liv består av födelse och död och så alla ögonblicken där emellan. Det låter ganska simpelt men i praktiken är det en hisnande upplevelse fylld av färger och former, dofter och ljud. Mänskliga möten, beslut, konsekvenser och överraskningar. Tankar känslor och förnimmelser. Och allt går så fort. Det ena ögonblicket följs av nästa och sedan nästa, i en aldrig sinande ström.  Det är minsann inte alltid så lätt att hänga med i svängarna. Ibland går det så fort så man kan känna sig som en fullpackad garderob. En sådan där som man bara slänger in grejer i efterhand och som man sedan inte har en aning om vad den innehåller. Tankar, känslor och minnen i en enda osorterad röra.

Mitt undermedvetna har nyligen bestämt sig för att det är dags att vårstäda den där garderoben, som är jag. Och ni vet hur det blir när man äntligen bestämmer sig för att röja på dylika ställen - man tar i från knäna och arbetar med stor frenesi.

På dagarna ploppar gamla minnen upp helt oförhappandes. Plötsligt minns jag exakt hur det var den där gången då jag slängde matlådorna i soptunnan för att befästa min känsla av att jag aldrig mer skulle tillbaka till jobbet. Jag minns hur solen sken, det gröna gräset och påsarna i soptunnan. Hur mycket mod det krävdes och hur befriande det var. Och jag minns samtalet jag hade med läkaren innan jag steriliserade mig för tjugo år sedan. Minns det lilla kontoret, tyget på stolen och orden som utväxlades. Och jag minns den varma sanden i sandlådan jag lekte i som barn. Minns tallbarren som låg utmed den ena kanten och spaden jag grävde med. Så där har det hållit på i flera dagar. Minnena kommer tillbaka och är tydligare än de någonsin varit tidigare.

På nätterna drömmer jag med samma intensitet och med samma skärpa. Glasklara drömmar där den ena scenen avlöser den andra. Jag ställs inför sådant som jag brukar vara rädd för och sånt som brukar vara svårt och det är som om de vill visa mig att den tiden är förbi nu. Att jag vuxit till mig så pass mycket att jag numera är vuxen nog att kunna hantera det där som varit omöjligt tidigare. Jag får möta gamla triggers. Sånt som brukat göra mig stressad och panikslagen. Sånt som fått det att knyta sig i mig och sånt som brukat fylla mig med skuld och skam. I drömlandet finns det ganska mycket av den varan eftersom den världen är snäppet ärligare än den vakna världen.  

Det är en spännande process att befinna sig i. Ett slags sorterigsarbete liknande det som man gör när man städar ur en garderob. Nu kan jag stoppa ner mina minnen och känslor i olika lådor. En märkt med "Guldkorn" - den kan jag plocka fram när jag känner mig nostalgisk och vill frossa i det som varit. En märkt med "Passerat" - den finns det egentligen ingen anledning att återvända till. Men den är en del av mig så den får ändå stå kvar. Och så finns det förstås också en hög med sådant som är "Aktuellt" och som måste förvaras lätt tillgängligt eftersom jag kan ha nytta av det under den närmaste tiden.

Och jag tror att när det här är färdigt så kommer det att kännas skönt.