Misan

Min pappas synsätt på djur och djurhållning har format mig mycket. Han har alltid månat om djuren. Sett till att de har det bra och pysslat om dem efter bästa förmåga. Oavsett om det gällt familjens hundar och katter eller rådjuren i skogen om vintern.  Hans bestämda åsikt är att alla djur har rätt till ett naturligt och värdigt liv. Inget djur ska behöva lida i onödan. Och så här långt håller väl alla och envar med honom. Så även jag.

Men när detta sedan ska praktiseras så går åsikterna brett isär. Vad innebär detta att vi som människor är satta att råda över djuren? Vilket ansvar för det med sig och hur ska vi agera utefter det? Vilka behov är våra egna och vad är det bästa för djuren? 

När vi hämtade Misan för drygt ett år sedan och jag för första gången lyfte upp henne i famnen så fladdrade det blixtsnabbt förbi i mitt huvud att detta var en sjuk katt. Hon var så eländigt mager och rufsig i pälsen. Men så började vi prata om att hon var en känslig och lättstressad individ och sedan fastnade jag liksom i det spåret. 

Så när hon började kissa i sängen var den naturliga slutsatsen att även detta berodde på stress. Och när den första spyan hamnade på golvet likaså. Men så blev hon förstoppad och spydde igen och igen. Slutade äta och magrade av ordentligt inom loppet av bara några dagar. Och till sist tvingades vi inse att hon faktiskt var riktigt sjuk. Och när vi började titta på henne utefter det så föll polletterna snabbt. I backspegeln ser vi hur symtomen kommit och gått under det gångna året och att det vi trott varit ett nervöst beteende förmodligen har varit tecken på att hon haft ont hela tiden.

Vad är då det bästa att göra för en liten älskad individ i ett sånt här läge? Ska man ta henne till vetrinären och låta undersöka henne och utsätta henne för både det och en bilresa som hon avskyr? Det finns ju trots allt en liten chans att detta är något som går att åtgärda. Eller ska man gå på det man egentligen redan vet och låta henne vandra vidare till de sällare jaktmarkerna?  Det är verkligen precis i detta ställningstagande som åsikterna går isär. ( och då har jag inte ens än gång nämnt den ekonomiska biten...) Tack och lov så har var och en rätt att agera utefter sitt eget samvete och den egna moralen. 

Min pappa är jägare och det formar hans sätt att se på djuren och dödandet. Att det både är vår rättighet och vår skyldighet att döda djuren vid behov. Vi har rätt att döda dem när vi behöver mat och vi är skyldiga att avsluta deras liv när de lider. Det där har jag burit med mig och det har såsmåningom kommit att bli min egen åsikt i frågan.

Därför gick jag igår med tunga steg bort till grannen, som är jägare, och frågade honom om han kunde tänka sig att hjälpa Misan över till den andra sidan. Han svarade ja och vi kom överens om att det skulle ske framåt kvällningen. Ett sms signalerade när han gav sig iväg hemifrån. Då bar jag ner Misan i den förberedda buren som jag preparerat med kattmynta. Hon gick igång på doften och ålade vällustigt omkring de två minuterna som väntan tog. Och en minut senare var hon död.

Jag grät i floder eftersom det gör ont att mista en vän. Och jag grät för att hon kanske förstod vad som skulle hända och för att hon kanske inte alls gjorde det. Men samtidigt kändes det så fint och bra alltihopa. Hon fick ha det precis som vanligt ända fram till den allra sista minuten. Och den minuten tillbringade hon med en man som månade om henne och som ärligt och uppriktigt ville göra allt så värdigt som möjligt.

Jag är SÅ tacksam för den fina hjälpen vi fick av honom.