Möckelnsnäs

I går blev det en promenad ute vid Möckelnsnäs och förmiddagskaffet avnjöts i solgasset vid strandkanten. 

Samtalsämnet den här gången blev om huruvida det var bättre förr eller inte. Vi gjorde jämförelser mellan hur samhället såg ut när vi var små och hur det ser ut idag. Väldigt subjektiva iaktagelser ur ett strikt personligt perspektiv. Men eftersom Tomas vuxit upp i Stockholms utkanter och jag på den Småländska landsbygden så fick vi ändå till en viss vidd i perspektivet. Dessutom har våra familjer sett väldigt olika ut och våra intresseområden har inte heller varit desamma. Därför kunde vi göra en hel del intressanta jämförelser.

Och efter att ha låtit anekdoterna flöda så kunde vi konstatera att det är väldigt mycket som förändrats under de här åren. Om huruvida det blivit till det bättre eller inte var det dock inte helt enkelt att ge ett entydigt svar på. Det finns så många sätt att se på saker och ting. 

Medan jag lyssnade till vårt eget pladder hörde jag ekot av alla gamla människors berättelser som jag lyssnat till genom åren. Ni vet de där berättelserna om hur det alltid var minst sex kilometers gångväg till skolan och om vilken stor sak det var när man fick elektriciteten inkopplad i hemmet. Och tänka sig - det fanns en hel del likheter mellan vårt pladder och de där berättelserna!

Så kom det sig att jag lämnade Möckelnsnäs i något äldre skick än var jag var när jag kom dit. Åtminstone kändes det så. Det blev så himla tydligt hur mycket tid som passerat mellan min bardom och den dag som idag är. Samhället har förändrats och jag har förändrats. Vilket per automatik borde innebära att jag håller på att åldras. Förmodligen är det väl därför jag börjar låta som en gammal människa när jag ska beskriva mitt liv..