Motkraft

Man säger ibland: "Å jag blir så trött på mig själv!" Jag gör det också - ganska ofta till och med. Frågan jag börjat ställa mig på sistone är: Vem är det som blir trött på vem? Vem är jaget som blir trött på självet? För så är det, plockar man isär den där frasen så består den av två personer, en som agerar och en som tycker. Så vad är det som händer när man hamnar i galen tunna och blir uppbragd över sitt eget beteende? I går var jag med om ett lysande exempel på just detta.

Jag vaknade mitt i ett sov av att telefonen ringde och jag högg luren utan att skänka min nyvakna skörhet en enda tanke. Och personen i andra änden pratade på ungefär som vanligt och jag svarade på samma sätt som jag brukar. Ett helt vanligt trivialt vardagssamtal förutom detta att jag just då var sårbar eftersom jag fortfarande hade kvar en fot i sömnens skyddslöshet.

När jag la på luren igen hade hela min självbild förändrats. Plötsligt var jag den försmådda, den osedda, den icke bekräftade. Den svaga. Den som inte passar in och som inte duger någonting till. Den vars egenskaper aldrig någonsin får komma till sin rätt och vars värde är näst intill obetydligt i andras ögon. Och i samtalet som utspelat sig fanns ingenting som berättigade detta självkänloras. Allt detta hände inom mig själv. Det var jag själv som av egen kraft puttade ner mig själv från pallen jag satt på. (Pidestalen har jag ännu inte lyckats klättra upp på...) Orden som utbyttes väckte liv i känslominnen som här såg sin chans att äntligen få komma till tals ännu en gång.

Det tog en stund innan jag fick tyst på dem och kunde bli mitt vanliga jag igen.

Och jag har "been there" och "done that" så många gånger genom livet. Och jag har känt mig misslyckad för att jag inte lyckats stanna kvar på min lilla pall och ifrågasatt om jag verkligen vill må bra. Varför annars denna återkommande strävan tillbaka ner i träsket?

Men som sagt, på sistone har jag börjat fundera på vem den där andra är. Den där delen av mig som jag blir så trött på. Och det jag kommer fram till är att det är en slags motkraft. En motvikt. Tyngden som läggs på skivstången för att göra träningen mer effektiv. För så är det ju - man bygger inga stora muskler utan vikter. Och man blir aldrig någonsin vältränad om man bara gör så mycket som man har lust med. All träning kräver upprepning och hårt arbete. Och hur vältränad man än är så måste man lik förbaskat fortsätta träna för att bibehålla styrkan och konditionen.

Och jag tänker att det är precis likadant med självkänslan och den inre kraften. Den måste också arbetas med för att den ska förbli stark. Och till min hjälp har jag fått en personlig tränare som titt som tätt puttar ner mig från pallen så att jag inte ska förlora förmågan att klättra upp på den igen.