Musik

Då och då kommer temat musiklyssnande upp som samtalsämne i det Högbergska hemmet. Vi förhåller oss så olika till detta. Jag lyssnar sällan på musik och Tomas lyssnar väldigt mycket. För mig är texterna det viktigaste och för Tomas är det den instrumentala delen som är intressantast. Jag har vissa låtar som jag kör på repeat in absurdum och i Tomas hörlurar flödar det en ständig ström av nya album. Det vi har gemensamt är att vi båda tycker om många olika sorters genrer och att vi båda blir väldigt berörda av musik.  Och det är väl just den där berördheten som gör att Tomas lyssnar mycket och jag väldigt lite. Han vilar ooch mår bra i de stämningslägen som musiken försätter honom i och jag hamnar i en känslomässig bergochdalbana som gör mig fullständigt utmattad.

Det är inte helt lätt att mötas när man förhåller sig så olika. I vårt stilla sinne har vi båda gått omkring och trott att den andre inte bryr sig speciellt mycket efter som den lyssnar så annorlunda. Men så är alltså inte fallet. Vi är tvärtom väldigt lika, fast vi är så olika.

Någon gång i våras, när ämnet kom på tal, bad Tomas mig sätta ihop en lista med "mina" låtar. Han ville ta del av det som berört mig genom åren. Och sagt och gjort - jag ägnade några dagar åt att bläddra igenom minnesbanken och samlade ihop mina guldkorn till en prydlig lista. Fast sedan blev det inte så mycket mer av det projektet. Visst gick vi igenom listan, men någon direkt genomslagskraft fick den aldrig. Och inga analyser gjordes och inga slutsatser drogs. Men så häromdagen fick jag för mig att lyssna igenom hela min lista. Och när jag gjorde det framträdde det en röd tråd som löpte genom alla låtarna. Alla uttrycker de en längtan efter att bli hel och hamna rätt. En behov av att slå sig fri och få vara den man är.

Det var en intressant upptäckt att göra. Och extra intressant blev den när jag samtidigt insåg att jag inte hade hörlurarna i öronen. Musiken flödade ut genom högtalarna i vardagsrummet. Ett konstaterande som förmodligen är föga förvånande för varje normal människa. Men för mig var det häpnadsväckande. Jag har nämligen inte använt högtalarna under de senaste arton åren. Varför det blivit så finns det många olika anledningar till och de behöver man ju nödvändigtvis inte frödjupa sig i. Det som betyder något nu är att det håller på att förändras.

Sedan vi bestämde oss för att flytta hit så har huset viskat: Snälla du, fyll mig med musik... Små tystlåtna och mycket försynta önskningar som andats ut i vinden och som mina öron nätt och jämt kunnat uppfatta. Men de har återkommit med jämna mellanrum under hela sommaren. Och jag har tagit dem till mig utan att riktigt förstå varför det lilla huset så enträget bett mig om just detta.

Nu börjar jag misstänka att huset såg en spegling av sig själv i mig. Att det instinktivt visste att vi bar omkring på samma längtan och hade samma behov. Att det också suktade efter att få bli helt och användas rätt. Att det längtade efter frigörelse och självförverkligande på samma sätt som jag gjort. Hur som helst så var det som om vi möttes i min låtlista. Som om vi plötsligt förstod varandra när vi båda berördes av samma musik.

Så nu lyssnar vi på musik tillsammans, huset och jag. Genom högtalarna i vardagsrummet. Det har redan blivit till en vana. Vilket känns som en smärre revolution .Och det får mig att hoppas och tro att det är dags nu, för både huset och mig, att bli de vi är ämnade att vara. Att vi kan hjälpa varandra i den processen.

Och dessutom upptäcker jag, att det finns betydligt mer musik än jag tidigare trott som både Tomas och jag tycker om. Så kan det gå när hörlurarna åker av...