När det inte blir som det var tänkt

Issjöa missionshus - här var jag många gånger tillsammans med mina föräldrar när jag var liten.

Den lilla flickan växer upp i ett frireligiöst hem. Hennes föräldrar är djupt troende och väldigt måna om att så tidigt som möjligt få med sitt barn på den enda rätta vägen. De vill henne väl. De har funnit frälsningen som bär dem genom livet och de har hört om en underbar himmel dit många har vandrat förut. Så klart att tösabiten måste få bli en del av allt detta underbara!

Därför matas flickan inte bara med köttbullar. Nej dieten kompleteras med en mängd bibelberättelser och kristna sanningar. Innan hon börjar skolan är hon  förtrogen med begrepp som synd och nåd. Välsignelser och Helig ande. Treenighet och nattvardsgång.

Hon är väl medveten om att man kan gå förlorad. Att man kan falla utanför nåden och bli för evigt förtappad. Hon vet att djävulen inget hellre vill än att locka henne ut ur den kristna trygga famnen. Hon är ständigt på sin vakt för hon vet att djävulen är en listig rackare. Mamman har berättat om hur han kan klä ut sig och verka god och sålunda måste man hela tiden vara vaksam och rannsaka allt som kommer i ens väg. Det som verkar gott kan mycket väl vara ont.

Hon oroar sig för de synder hon begått, de orena tankar hon tänkt och hon är noga med att varje kväll be om förlåtelse för allt detta. Hon ber också om förlåtelse för de synder som hon inte vet om att hon begått. Men aftonbönen skänker henne ingen ro. Den lämnar efter sig en obehaglig känsla av att hon kanske ändå missat något, väl medveten om vad som händer med en människa som inte blivit förlåten. Pappan har berättat för henne om den eviga obarmhärtiga elden som aldrig falnar.

När den erfarna kvinnan äntligen får fatt på flickan så tar hon henne i famn. Hon håller henne tätt intill sitt hjärta och viskar lugnande ord i hennes lilla öra. Flickan gråter. Är så trött, så trött. De stora tankarna rymms inte riktigt i hennes huvud och hennes hjärta förmår inte bära allt detta ansvar.

Den erfarna kvinnan förklarar för henne att hon har en diagnos som gör att hon tolkar allting mer bokstavligt än de flesta. Att föräldrarna ville ge henne trygghet och inte hade en aning om vilken inre stress det orsakat henne. Hon berättar för henne om den kärleksfulla Guden som hon genom åren lärt känna. Guden som bara är. Som inget kräver och vars kärlek inte är villkorad.

Flickans gråt avtar och övergår i hulkningar. Hon lyssnar noga till allt som kvinnan säger och när kvinnan talat färdigt orkar hon inte längre hålla ögonen öppna. Hon faller i en djup och välbehövlig sömn.

Kvinnan blir sittandes med barnet i famnen. Hon stryker henne sakta över det spretiga håret och torkar varsamt bort tårarna från hennes kinder. Sedan börjar hon sjunga. Hon sjunger tyst - vill att flickan ska höra - men är noga med att inte störa hennes somn.

Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma,
att säga "ja" till Gud och säga "nej",
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem

Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

Och flickan drömmer att hon springer över blommande ängar. Bredvid henne skuttar en prickig kanin. Hon är barfota och har en vit sommarklänning på sig. Solen skiner och blommorna doftar. Vinden leker omkring henne och hon kan höra att den viskar knappt hörbara ord. Det låter nästan som om den sjunger en sång.