Andligt liv

I psaltaren står det: 

Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren som har skapat himmel och jord. Inte skall han låta din fot vackla. Ej slumrar han som bevarar dig.

Många av oss har en tro på Gud eller på någonting som är större än oss själva. Vi tror på att det finns en vishet som talar till oss via intuitionen. Vi tror att det finns kraft att hämta ur denna källa. Vi vänder våra frågeställningar inåt och uppåt och är övertygade om att detta på ett eller annat sätt ska kunna hjälpa oss. Och när kontakt uppstår så är det lätt hänt att vi känner oss aningen andligt upplysta.

Men hur är det med den där hjälpen och upplystheten i praktiken? Varifrån skall min hjälp komma och vad innebär det egentligen att vara en upplyst människa? En troende människa? Var finns den där Guden när man som bäst behöver den?

Ylva Eggerhorn har skrivit någonting i stil med: 

Han har ju bara dina händer att uttrycka sig med. Bara din kropp att bli verklig i. Som vinden vill ha träden, vill han ha dig.

Tänk att jag tror att hennes ord beskriver exakt hur det fungerar. Om vi vill ha kontakt med Gud, eller det där som är större än oss själva, så måste vi söka oss till varandra. Visst kan vi meditera och be och ägna oss åt ritualer. Det behövs för vår egen skull. För vår egen balans. För att vi ska hitta in till vår egen Gudagnista som vi bär i djupet av vårt hjärta. För att silvertråden som förbinder oss med evgheten inte ska bli alldeles tilltrasslad. Och visst kan det vara så att vi drabbas av en eller annan insikt medan vi sitter på vår kammare och att det bidrar till att vi blir något visare. Men till syvende och sist är detta ändå något av en ankdamms-sitation. En liten del av det stora hela och knappast tillräckligt för att vi ska få oss till livs, allt det som vi behöver. Perspektiven blir skeva och möjligheterna begränsade när man guppar omkring ensam i en liten vattenpöl.

Men om vi vänder oss till varandra händer det någonting annat. Då får vi ta del av så många fler aspekter av det Gudomliga. Vi kan beskriva våra silvertrådar för varandra. Vi kan låta Gudagnistorna mötas och när de gör det händer det att det sprakar till och flammar upp. Och det är i det mötet, i den flammande lågan, som vi har möjlighet att bli andligt upplysta på riktigt.

Det är också i det mänskliga mötet som den Gudomliga hjälpen blir möjlig. För han har ju bara våra händer att uttrycka sig med, bara våra kroppar att bli verklig i. Och inte tänker han låta din fot vackla och inte slumrar han som bevarar dig. Tvärtom är han så angelägen om att du ska få all den hjälp du behöver att han sett till att jorden befolkats med flera miljarder människor.

Att vara troende och andligt upplyst är följaktligen en mycket världslig sak. Det handlar en hel del om att kavla upp ärmarna och ta tag i det liv man lever. Engagera sig i de människor man har omkring sig och att göra sitt bästa för att de ska ha det så bra som möjligt.

Nu blev visst detta inlägg till en smärre predikan. Men jag kan bara inte rå för det - jag blir så exalterad av ämnet.