Nattliv

I går kväll började vi se på en fransk deckarserie. Som brukligt är i sådana sammanhang består huvudrollsinnehavaren av en polis som inte mår så vidare värst bra. Han lider av posttraumatisk stress och har stora sömnproblem. På förekommen anledning går han i terapi och i ett av samtalen hos terapeuten kommer hans nattliga liv på tal. 

Han berättar att han till en början hade svårt för att acceptera och hantera de ofrivilliga vakna timmarna. Men att han efterhand kommit att tycka om dem och blivit smått beroende av dem. Att de ger honom en känsla av att ha en sorts försprång i livet.

Hans ord beskriver så på pricken mina egna upplevelser. När mina sömnvanor började krackelera kände jag panik inför vakenheten och ensamheten. Men efter hand som tiden gick vande jag mig alltmer vid att vara uppe på nätterna och nu trivs jag för det mesta riktigt bra med det. Jag njuter av ensamheten och tystnaden och den exklusivitet som det innebär att för några timmar "vara ensam i världen".

När man är en stressad människa går man omkring med en ständig känsla av tidsbrist och energibrist och det känns hela tiden som att det är på håret att man klarar av dagarnas utmaningar. Och om man då får några nattliga timmar där ingenting pockar på och där ingenting behöver göras, så blir de till ett andningshål. Till stunder då man kan hitta ro och stillhet på ett sätt som inte är möjligt på dagarna. Till stunder då larmen tystnar och den egna inre rösten kan göra sig hörd. 

Så även om sömnstörningar räknas som ett slags sjukdomstillstånd så kan jag inte låta bli att tänka att det samtidigt (eller möjligtvis istället) är en del av läkningsprocessen. Att det är en gåva som man får av livet när man behöver det som bäst. När stressen vägrar släppa taget och man håller på att tappa bort sig själv i det kaos som den skapar. 

Polisen i den franska deckarserien använder sig av uttrycket "försprång i livet". Jag föredrar formuleringen "Att vara ikapp med livet". Fast kanske är det samma sak egentligen.

Hur som helst är jag glad över mitt nattliga liv. 

Fast det hindrar mig inte från att samtidigt se fram emot att det kanske kommer en period i livet då jag kan sova mig igenom nätterna igen...