Nu är det på gång...

Igår postade jag ett brev till försäkringskassan. I det låg min ansökan om sjukersättning. Som det ser ut nu, så ska det bara vara en viss administration kvar innan beslutet går igenom. Varken läkaren eller min handläggare på försäkringskassan kan se några andra möjligheter och min arbetsgivare uttrycker tydligt att de inte kan göra mer för mig än vad de redan gjort. Så nu är det dags för att fatta ett beslut inför framtiden.

När beslutet är fattat tänker jag fira det med tårta. Det känns som en seger att äntligen ha nått fram hit. Naturligtvis har det inte varit mitt mål här i livet att jag skulle bli sjukpensionär. Men jag har alltid strävat efter att skapa ett liv där jag kan må bra. Där stressnivån är hanterbar och där kraven inte känns övermäktiga. Ett liv där jag kan få vara den jag är och få utlopp för det jag har inom mig. Och jag har provat alla möjliga varianter för att nå fram till detta. I korta perioder och så länge nyhetens behag har varat så har jag faktiskt också trott att jag har lyckats. Men förr eller senare så har jag alltid hittat mig själv på ruta ett igen. I ett liv som jag inte orkar med och som kräver saker av mig, som jag inte förmår.

Därför är jag helt enig med de ovan nämnda auktoriteterna. Det är dags för en annan typ av liv nu. Det är dags att sänka kravribban ordentligt och se till att komma ut ur "trial and error karusellen" för gott.

Och någonstans djupast inom mig har jag nog alltid vetat att det måste bli så. Förr eller senare. När jag var liten och fantiserade om vuxenlivet så hade jag en favoritfantasi som jag aldrig berättade för någon om. Om någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor, så svarade jag för det mesta att jag ville bli missionär eller bondhustru. Och det var sant - för båda de livsstilarna tilltalade mig. Men att det inte var det som jag längtade allra mest efter att få göra - det behöll jag för mig själv.

I min favoritfantasi bodde jag ensam i en gammeldags stuga, djupt inne i skogen. I den stugan fanns det ingen el, den eldades med ved och vattnet hinkades upp ur en brunn. Där tillbringade jag dagarna med att skriva och pyssla och sedan hände det just ingenting mer. Jag kunde ägna långa stunder åt att räkna ut hur jag skulle kunna planera mina inköp så noga som möjligt så att jag skulle slippa åka därifrån mer än nödvändigt.

Att det inte blev precis så är jag tacksam för. Riktigt så ensam vill jag inte vara. Men nu när jag börjar landa i ett liv som är bra för mig återkommer jag ofta till den där stugan i tankarna. Till händelselösheten. Till enkelheten. Till det naturnära. Till den kreativa friheten och de många tillgängliga timmarna. Jag var någonting viktigt på spåren redan då. Och nu lever jag det livet, fast på ett mer vuxet och realistiskt sätt.

Därför känns det som att en dröm är på väg att uppfyllas när brevet till försäkringskassan är postat och processen för att få sjukersättning har dragit igång på allvar.