Nu och inte sen

Den vackraste sången blev aldrig sjungen

för sångerskan blev hes

Den störste av hjältar blev aldrig hyllad

först nu har vi förstått

Den ljuvaste kvinnan blev aldrig älskad

för alla män, var förkrympta män, de vågade inte gråta

Men ingenting får skymma 

det som trots allt händer nu

Må klarsyntheten drabba oss

så vi vågar se:

Att möjlighetens ögonblick

är nu och aldrig sen

Nu öppnar jag min famn för dig

precis så du får rum.

Den rikaste stunden blev aldrig fångad

tiden var så knapp

Den enklaste freden blev aldrig sluten

soldaten var alltför rädd

Den mjukaste mannen blev aldrig älskad

för alla kvinnor var hämmade

av traditioners förväntningar

Men ingenting får skymma...

Det vackraste ordet är inte skrivet

allting har sin tid

Den finaste gesten är inte formad

den väntar just på dig

Den sannaste handling är inte utförd

för den finns inom dig och mig

väntande på att blomma

Men ingenting får skymma...

Börje Rings fina sångtext har jag lyssnat till hur många gånger som helst. Och varje gång blir jag berörd på ett eller annat sätt. Jag tycker att han fångar själva essansen av livet och lyckas sätta ord på hur det är att vara människa. För visst är det väl så, att det sällan blir så där perfekt som man skulle önska att det blev. Och i efterhand kan man tydligt se hur många gyllene tillfällen som gled en ur händerna, för att telefonen ringde eller för att man hade lite för mycket annat att tänka på just då.

Att jag plockade fram och lyssnade på sången just i natt, kom sig av att jag funderade över sommaren som gått. Den blev ju, som sagt, lite underlig på många sätt och vis och den har tagit mycket kraft i anspråk. Det kräver sitt att hantera stora tankar och processer och att fatta avgörande beslut. Det har liksom bara varit att borra ner huvudet och köra på efter bästa förmåga. Vilket man nog får säga att vi lyckats väldigt bra med. Jag är minsann både stolt och nöjd över prestationen. Men nu när luften går ur och vi börjar landa där vi ska, så blir det tydligt vilken anspänning som funnits. Hur små energimarginalerna varit och hur lite lekutrymme som blivit över. Hur glest det varit mellan stunderna av närhet. Vi har varit som två hästar som spänts framför en vagn. Med en sådan där sele, som har någon slags anordning, som gör att det hela tiden finns en distans mellan hästarna. Och därtill har vi varit nödda och tvugna.

Men det känns inte så bra när livet blir någonting som måste klaras av. Det är allt bra mycket härligare när det är någonting som kan insupas och njutas. Och nu har vi möjlighet att göra det igen. 

Det finns ingen anledning att grubbla över det som inte blev. Att den vackraste sången inte blev sjungen och att den rikste stunden aldrig blev fångad just den här sommaren. För sånt är livet. Vi missar en massa tillfällen hela tiden. Bättre är då att betänka att den vackraste gesten ännu inte är formad och att den sannaste handling fortfarande inte är utförd. Att möjlighetens ögonblick är den stund som vi just nu befinner oss i.

Och med tanke på detta så ska jag nog gå upp och lägga mig nu. Krypa intill min sovande man. Snusa honom på bröstet och njuta av det faktum att vi har varandra.